Du unga veterinär som är ute på ditt första vikariat – ring när du vill, skriver biträdande statsveterinär Ylva Persson i en krönika.

Efter veterinärexamen 1997 gjorde jag min första vända i ”kvacken”, det vill säga att som en annan James Herriot jobba ute på fältet med blandad veterinärpraktik och jourtjänstgöring. Det här var precis i brytpunkten mellan det gamla och det nya systemet för de statliga distriktsveterinärerna och på stationen i Gävle hade de ännu inte hunnit skaffa tjänstebilar. Så innan jag kunde tillträda tjänsten fick jag köpa en bil (jag hade precis innan tagit körkort), en vit Volvo 245 som jag kallade för Pärlan.

På distriktet i Gävle gick vi tvåjour, alltså jour varannan natt och varannan helg. I dag förefaller det omänskligt, men då var det toppen för jag ville bara jobba och jobba. För att tjäna pengar och för att lära mig yrket.

Gävle distrikt hade på den tiden en hel del mjölkkobesättningar, många små och ålderdomliga och några moderna stora lösdrifter, mycket häst (många travare) och en hel del smådjur. Det var en fantastisk skola som nyutexaminerad ung veterinär. Visst var det ibland tufft och svårt att alltid jobba ensam, men kollegorna på SLU och SVA var ett enormt stöd och en trygghet som alltid svarade tålmodigt på alla svåra frågor.

Inför sommaren 2021 läser vi om bristen på veterinärer. Det är svårt att få sommarvikarier. De stora djursjukhusen vittnar om svårigheter att hålla öppet dygnet runt. Det finns en oro över att djurvälfärden kommer att bli lidande. Vad beror det på? Brist på veterinärer? Låga löner? Eller orimliga arbetsförhållanden?

Trots att mycket har förbättrats sedan min tid som kliniker så har en del nog blivit svårare. Vi jobbade långa och många pass, men vi behövde inte vara rädda för att hängas ut på Facebook om någon inte var nöjd. Jag inbillar mig också att kraven på veterinärvård är betydligt högre i dag, på gott och ont. Djur ska ha rätt till den bästa vården, men med ökade krav kommer också högre press på den som ska utföra den. Många unga veterinärer vittnar om stress och rädsla att misslyckas.

Efter några år i ”kvacken” bestämde jag mig för att jag nog ändå inte var den praktiker jag drömt om att bli och de ständiga jourerna slet på mig. Pärlan såldes och jag påbörjade en doktorandtjänst vid SLU som så småningom ledde till ett dagjobb på SVA.

Det ligger ett nostalgiskt skimmer över min tid som kliniskt verksam veterinär och jag är full av respekt och beundran för mina kollegor som jobbar ute på fältet. En liten del av mig kanske även känner en viss skam för att jag och min arbetsplats inte behöver oroa oss för somrarnas vikariebrist.

Mitt bidrag i sommar blir i stället att jobba hela juli med telefonen redo. Du unga veterinär som är ute på ditt första vikariat, ring när du vill! Vi på SVA finns för er och vi svarar på frågor om stort och smått. Vårt motto är att hjälpa er så att ni kan hjälpa djuren.

Lycka till och njut av en utmanande men fantastiskt stimulerande tid i livet.

Ylva Persson

Biträdande statsveterinär, Statens Veterinärmedicinska Anstalt

*Krönikan publicerades i ATL den 2 juli 2021. Läs e-tidningen här.