Naturvårdsverket kräver en lagskärpning av allemansrätten, meddelar TV4 Nyheterna (17/5). Orsaken är allt fler larm om skador på naturen i områden där många människor rör sig. Och ett förtydligande av allmänhetens skyldigheter vore välkommet.

Men den rödgröna regeringen, som i frågan företräds av miljö- och klimatminister Per Bolund (MP), säger nej till skärpningar (TV4 17/5). Om det gällt en skärpning som påverkat privata markägare kan det dock ifrågasättas om regeringen haft samma inställning.

Det finns en stark tendens att S och MP gärna inskränker privata markägares äganderätt, samtidigt som allmänheten tillåts göra allt mer. Utvecklingen kring Århuskonventionens talerätt är ett talande exempel.

Samtidigt är det viktigt att värna allemansrättens kärna.

Att allmänheten får röra sig i naturen är fantastiskt. Det ger välbefinnande för människan och förståelse för djur, natur och lantbruk. Den som ser betande djur hålla landskapet öppet bör vara mer benägen att köpa lokalproducerat.

Men trots allemansrättens förtjänster finns problem, precis som Naturvårdsverket beskriver i TV4. Det är oroande att den sakta verkar omfatta allt mer – och allt mer inskränka äganderätten.

Får tåla allt mer

Begreppet allemansrätten myntades på 1930-talet. I dag säger regeringsformen att ”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Men det är ungefär det.

Enkelt uttryckt betyder allemansrätten att markägare får tåla att människor passerar eller tillfälligt vistas på deras mark. En dom i Högsta domstolen (NJA 1996 sid 495) ger viss vägledning om hur omfattande intrång en markägare ska behöva acceptera på grund av allemansrätten. Men den springande punkten är fortsatt hur mycket markägarna ska tåla.

Det är uppenbart att en del av dagens markägare har fler besök på sin mark mer än tidigare generationer. Runt städerna och vissa populära besöksmål har allmänhetens tryck på marken ökat markant.

I de områden där många rör sig verkar även kraven öka med följden att jord- och skogsbruk försvåras. Redan 2017 meddelade statliga skogsbolaget Sveaskog att det börjar sälja skogsmarker runt städerna på grund av allmänhetens anspråk.

Allemansrätten har utvecklats till något annat

Vad allmänheten gör med stöd av allemansrätten har också ändrats. Ta cykeln som exempel. Under 1900-talets första hälft, när framförandet av cykel ansågs ingå i allemansrätten, var den främst ett transportmedel för lokalbefolkningen till och från jobbet. Den var tung och otymplig. I dag går en mountainbike att trampa genom svår terräng för nöjes skull. Själva cykeln och syftet med den har ändrats kraftigt. Det kan därför ifrågasättas om mountainbikes överhuvudtaget ska omfattas av allemansrätten.

Även hästen används i dag på ett annat sätt och i ett annat syfte än när allemansrätten definierades.

Allmänhetens bär- och svampplockning har också det förändrats. Det som var lokalbefolkningens plockning för husbehov anses i dag ge hitflugna bärplockarlag från andra sidan jorden rätt att tömma en skog på bär.

Ställ krav

Särskilt om politiken menar allvar med ambitionerna kring naturturism kan inte markägarnas inkomstmöjligheter försvinna den ena efter den andra genom att allemansrätten sakta sväller. Ska naturturismen blomstra krävs att det är lönsamt att underhålla cykelvägar och hålla fina svampskogar för utomsocknes.

Allemansrätten är fantastisk. Men den bör begränsas. Självklart ska det ställas krav på den allmänhet som rör sig i naturen.

Edvard Hollertz

Fotnot: Delar av texten har tidigare publicerats som en ledare i ATL (9/4).