Därför borde jag inte jogga i mörker

3 april, 2017

Det finns saker som är jättebra med att springa i mörker. Som att man inte är så lätt att identifiera.

Jag tänker att det kan vara bra att alla inte vet att det är jag som är ute och joggar i långkalsonger, ungarnas reflexväst och Peltorkåpor. Men å andra sidan, vem skulle vara den första folk gissade på?

Men dåliga saker då? Jo, först och främst lite samma som ovan, att man syns förjävla dåligt. Jag vet ju själv hur irriterande det kan vara och hur rädd man blir när man kör bil och ser folk längs vägen i mörkret. Nog för att jag har den där reflexvästen men som bilförare biter man ju ihop käkarna stenhårt när man ser en kvällsjoggare och väser saker som ”…inget hem att gå till?…” och ”…jävla sätt…” och ”…man vill väl inte köra ihjäl folk…” etc.

Men sen är det ju inte bara det att bilförare kan ha svårt att se mig. Jag själv har ju svårt att se var jag springer!

Igår sprang jag sent på kvällen. Det var mörkt och dessutom dimmigt. Det var inte många bilar ute men det räckte med en för att det skulle bli besvärligt.

Jag sprang och sprang och det gick hyfsat bra tyckte jag. Jag hade hittat en bra låtlista på Spotify och peppade mig själv med tankar på att om jag orkar dansa fyra timmar i sträck så måste jag väl kunna springa en halvtimme om jag får lyssna på bra musik samtidigt.

Nåväl, jag såg att en bil kom emot mig på lite avstånd och tänkte att nu ska jag hålla ut ordentligt eftersom jag kanske syns dåligt och allt det där. Jaha, så jag drog mig åt vänster och ut på vägrenen. Men så tog vägrenen slut!  Precis när bilen körde förbi mig ramlade jag handlöst ner i diket! Armar och ben åt alla håll, reflexvästen på sned och kåporna tvärs över ögonen! Klantiga, dåre till människa, tänkte jag, nu skyndar du dig upp igen! Inte bli kvar här som en padda!
Bilen for förbi och jag hade fått ett uppskrapat knä men värre var det inte så jag var raskt uppe igen och fortsatte springa.

Plötsligt kom en bil upp bakom mig… Men den körde inte förbi utan saktade ner… Till slut stannade den och jag fick gå fram till förardörren. Svettig och uppskrapad och med musiken dånande ur kåporna. Det var samma bil som hade mött mig nyss. Föraren hade sett att jag rasade ner i diket och kravlade upp igen lika fort. Sedan hade han även sett en varningstriangel i närheten och tänkt att  det kanske hade varit en olycka där eller något. Men det hade det ju inte utan jag fick förklara att nej, jag är bara ute och motionerar lite här… Komma i form du vet… Bränna bort lite aggressioner….Och sånt…

Väldigt fint och medmänskligt gjort att vända och kolla läget men jag kan säga att jag kände mig som en riktig galning! Men så tänkte jag på det jag skrev i början, att förhoppningsvis vet han väl inte vem jag är i alla fall. Men det gjorde han… För alla känner apan tydligen. Och apan är visst jag!

Det här är inte jag. Någon dag när jag känner mig modig och har stor självdistans ska jag lägga upp en löparbild på mig själv!

 

Hur transporterar vi våra slaktdjur egentligen!?
Tung dag och nya däck