Jag gått ur aveln för gott nu. Det känns konstigt att tänka på att vi har haft riktigt små barn. När jag träffar en liten bebis och får hålla den blir jag glad och alldeles förbryllad.
– Har man verkligen klarat av att ta hand om något så litet?!

När Linnea föddes var jag 21 år. Danne var 25. Det var 2004 och de andra barnen är födda 2006 (Matilda), 2008 (Lovisa) och 2010 (Elias).

Tiden när de var riktigt små var bra. Jag tyckte på fullaste allvar att vi var bra föräldrar. Okej, våra barnvagnar luktade alltid ladugård, vi hade inga flashiga Polarn och Pyret- kläder och hemmet var inte precis skinande rent. Men ändå. Jag var ganska säker på att vi gjorde något bra, att barnen var trygga och lyckliga. Att man inte alltid behövde göra som alla andra utan att det kunde vara bra ändå. Vi trodde på det vi gjorde och det var roligt att bli en ganska stor familj. Visst, det var kaos ibland med djur, jobb och byggen men det var oerhört givande när man kände att man fixade det. Man hittade lösningar och ordnade så man både kunde jobba och umgås. Barnen blev självständiga och duktiga och det var en fröjd att se dem i ladugården och när de lekte tillsammans.
Vi var kanske inte alltid där på samma sätt som andra. Vi var inte i barnens värld men de fick alltid vara med i vår. De fick inte gå på babysim men de har skrattat åt grisar och burit hö på små, små högafflar. Det fick aldrig somna till sorlet i fina caféer men de sov gott i traktorn eller i vagnen bredvid tuggande tjurar.

Men samtidigt… Som jag har tvingats ifrågasatta mitt föräldraskap. Vårt föräldrarskap. Som jag har gråtit, våndats och önskat att jag kunnat göra annorlunda. Att jag var lite mer som de andra. De som hade koll. Som jag har lidit av rädslan att inte räcka till.

Vad jag har lärt mig är följande.
Man är den man är och man gör så gott man kan. Man ska räta på ryggen och lita på sin förmåga. Försöka bottna i övertygelsen att det som känns rätt är rätt. Att föräldrar i de allra flesta fall vet sina egna barns bästa. Oavsett vad någon annan tycker. Jag har också, tyvärr, lärt mig att ett skadat mamma- eller pappahjärta är väldigt svårläkt.

Just nu tycker jag att det här med att vara förälder både är lättare och svårare än förr. Jag litar lite mer på mig själv och har fått tillbaka mycket av den där första tryggheten jag hade som mamma. Jag står stadigare nu och jag vet mer. Men det är svårare också eftersom man måste finnas till på ett nytt sätt när barnen blir större. Det är annat nu med skola, idrott och aktiviteter. Tiden springer verkligen iväg, precis som alla sa att den skulle, och det är inte längre lika självklart att barnen vill umgås med just mig. Men jag är glad. Och stolt. Våra ungar är kloka och snälla, självständiga och ansvarsfulla. Idag är de 13, 11, 9 och 7 år gamla.