Jag var på party i eftermiddags. Party i surhålet…!

Andreas var festens värd och det bjöds på lera i stora mängder. Sällskapet var bra, vi var sammanlagt fem personer där innan det var färdigt och alla var väldigt trevliga fast det var lerigt och besvärligt.

Det var blött som tusan och Andreas plöjde vår arrendemark i Gårdtjärn. Rätt som det var satt han fast. Slurp bara. En granne kom och försökte dra loss honom men det gick inte. Jag for dit med hjullastaren men det gick inte heller. I stället fastnade jag med! Såklart.

Då kom en tredje traktor men den var lite för lätt. En fjärde kom också till slut, Svenne med sin Ferguson, lite tyngre och med rejäla däck. Med den till hjälp fick vi först upp L60’n. Sedan plockade vi av plogen och efter det kunde vi dra upp Valtran med gemensamma krafter. Vi kopplade i alla tre traktorerna och drog tillsammans medan vi hade telefonkontakt. Gick hur bra som helst. Lite coolt var det också tyckte jag. Synd att min telefon inte tar så bra bilder i mörker.

I morgon blir det att koppla på plogen igen och ta nya tag. När vi väl var klara var det kväll och mörkt och ingen mening att köra så mycket mer.

Tänk vad mycket tid som går åt till sådant här ibland! Andreas gjorde nästan en hel arbetsdag där i gyttjan. Det kräver ett visst tålamod.

Men just det, måste ju bara berätta. Det var så himla läskigt! Jag var så vansinnigt rädd när vi var klara och skulle åka hem! Det var kletigt och smetigt och vi skulle köra på vändtegen uppför en brant backe och sedan längs med ett krön. Vi har riktiga jordbruksdäck på L60’n så det skulle inte vara några större problem. Uppför backen gick bra, jag hade ena hjulparet i plogfåran så det drog fint. Men sen! När jag kom upp på krönet och marken lutade ner mot en stor backe och jag skulle köra som uppe på en badboll, då var det inte roligt längre! Det var lerigt och mörkt och hjullastaren gled i sidled medan jag körde och jag tänkte att nu dör jag! Nu sladdar jag ner här med bredsidan och gör en snurr och voltar och kommer aldrig upp mer upp igen! Jag var så löjligt rädd att benen bara skakade. Men Svenne var snäll och kopplade i en kedja från sin traktor och körde före och gav mig lite draghjälp. Det var guld värt kan jag lova, och upp kom jag alldeles helskinnad till slut.

Nya tag i morgon som sagt. Då får alla hålla sig på rätt plats. Andreas ovan jord och jag hemma på gårn!