Idag har jag haft både stressångest och ekonomisk ångest. Det är hemskt. Men det är en förmån att få bli förvånad över hur vidrigt det känns. Att slippa vara van vid att må dåligt.

Det slog mig idag att jag nog mår rätt bra just nu. För jag blev på riktigt helt överrumplad av den där ångestkänslan. Den kom så oväntat. Starkt. Men det var tydligt att den var på besök och att den inte var min inneboende.

Det var på eftermiddagen jag kände den där kalla, strypande känslan av att allt kommer att gå åt helvete. När jag hanterade bokföring, pengar som tagit slut, pengar som kanske kommer in, eller kanske inte kommer in och tusen saker på gården och kontoret som borde ha varit gjorda för länge sedan. Mådde skit ett tag. Det var hemskt. Men det känns bättre nu.

Om man mår dåligt överlag och lever med någon typ av ångest blir man ju inte direkt förvånad om det svarta ändrar form eller fördjupas. Det går bara i olika lager. Olika vägar. Man mår skit ändå, bara mer eller mindre när det är som värst. Man har den där gnagande oroskänslan och det energislukande stressmolnet över sig nästan hela tiden.

Det är först när man mår hyfsat bra som ångest kan göra att man tappar hakan och undrar hur i helvete man kan må så dåligt?

Ikväll är jag tacksam. För att jag mår så bra att jag kan bli förvånad över att må dåligt.