Det luktar rök och smakar tårar

15 januari, 2020

Jag läser om branden på lantbruksskolan i Vreta utanför Linköping. En tragedi även om inga människor förolyckades. Över 120 kor och kalvar dog i lågorna och dessutom utreds tydligen händelsen nu som mordbrand.

Eld är fruktansvärt och en ladugårdsbrand är en skräcktanke för alla som har djur. Kommer man över en sådan sak? Eller bär man med sig röklukten i näsborrarna för resten av sitt liv?

En gång har jag och Danne arbetat i askan efter en brand. Hos en närstående. Den gången räddades de flesta djur av rådiga medmänniskor som larmade och började evakuera djur redan innan ägarna och de som drev gården visste vad som hade hänt. Om de inte hade sett och agerat hade det blivit en fullständig katastrof.

Det är ett ganska starkt minne. Vi hade lång resväg men for direkt när vi fick telefonsamtalet mitt i natten. Längs vägen ringde vi mina föräldrar som fick åka hit och sköta våra djur på morgonen när vi var borta.
Vid den här tiden jobbade jag på en städfirma och jag minns att jag fick frågor om hur jag tänkte förklara min frånvaro när jag berättade att jag inte kunde komma och jobba följande dag. Jag kan säga att det kändes fruktansvärt oviktigt i sammanhanget. Ledighet, sjukfrånvaro, arbetsvägran? Skriv vad ni vill! En ladugård har brunnit! Förstå det! En ladugård har brunnit! Jag har annat att göra nu än att torka kontorsgolv och putsa vattenkranar!

När vi äntligen kom fram höll brandkåren på att plocka ihop. Den akuta faran var över. Det var nästan morgon och arbetet satt snart igång för alla som hade slutit upp. Några rökskadade kalvar fick avlivas och chocken syntes hela tiden i djurägarens ögon. Bakom handlingskraften och tröttheten. Vi jobbade hela dagen med att få kontroll på situationen och få igång mjölkningen och utfodringen. Det var samarbete, trötthet, telefonsamtal åt olika håll, en journalist, en fotograf, ett hastigt fixade av varma mackor och tusen tankar på vad som hade kunnat hända. Hur illa det hade kunnat gå.

En fullständig ladugårdsbrand där alla djur dör är en nästan ogripbar tanke. Och är det en anlagd brand, på en skola, ja då tappar man ju nästan tron på mänskligheten.

Styrka och kraft till de drabbade.

 

Jag är stolt över mina kollegor
I mina Peltorkåpor de senaste dagarna