I mina Peltorkåpor de senaste dagarna

På grund av en rad olika händelser i samband med mitt telefonbyte har jag inte längre Spotify Premium utan bara gratisversionen just nu. Väldigt störande men också lite kul. Man kan inte välja låtar själv på samma sätt utan blir hänvisad till något sorts hopplock.

Jag lyssnar mest på böcker men det blir även en och annan pod eller spellista medan jag jobbar. Nu har jag en countryperiod. Igen. Jag har nyligen sett SVT’s dokumentär om countrymusikens historia (rekommenderas), så jag känner mig ännu närmare den musikgenren nu när jag vet lite mer om den.

I mitt gratislyssnande hamnade jag bland en massa 90-tals-country igår och det var roligt. Det dök upp en hel del låtar som jag inte hade hört på jättelänge. 

Den här till exempel. Two teardrops med Steve Warnier. Åh, vad jag har gråtit till den låten! Jag tycker den är så känslosam och fin. Minns den dock som ännu skörare och mer gripande, men det var väl jag som inte var lika härdad för sisådär 20-25 år sedan.

”You’ve got a brand new angel, I lost mine…”

Och Alan Jackson förstås. Vad gjorde vi utan Alan? Ytterligare en gråtlåt men en som är lite nyare. Med familjetema denna gång.

”A young boy, two hands on the weel…”

Här är en annan med Warnier. Fin på det där störande, enkelspåriga men så naivt härliga countrysättet. Den stora och enda kärleken bla, bla, bla. Till sist får man varandra och det fanns aldrig någon annan etc, etc. Mest vill man skrika ”Skärpning!! Men den är ju liksom söt ändå.

”The years flew by so quickly, soon we were in junior high. I realized that I still loved her soo…”

Sist men inte minst, här är en som jag inte hade hört förut. Den lyssnade jag på så ofta det gick med den där jobbiga gratistjänsten. Om när kärleken kidnappar hjärnan så man knappt kan tänka eller köra bil. Så härlig låt!

”-Is she there in your dreams? – I don’t know, -I can’t sleep! Is she breakin’ your heart? – Yeah, but isn’t it sweet!?”

Vad lyssnar ni på i kåpor, kök och bilar?