Några småkillar

8 februari, 2020

Det bästa och det värsta är småkalvarna. Sötast och tacksammast alla dagar i veckan men de är också de man oroar sig mest för. Det är här, i kalvlagårn som man lägger grunden till alltihop. Till tillväxt och hälsa genom livet. Bortsett från de allra första veckorna förstås, och den viktiga råmjölken som kalvarna får på gårdarna där de föds.  

Hur risig och trist man än känner sig så kan man inte låta bli att bli lite gladare när småkillarna slurpar i sig morgonmjölken från sina napphinkar. I början när de kommer hit kan de krångla lite men det är ju inte så lätt på ett nytt ställe. Man ska veta var maten finns, att det inte är farligt med låsgrindarna och att mjölken kanske smakar lite annorlunda än där man bodde förut. Men snart förstår de. Redan till andra målet brukar eventuell förvirring ha lagt sig.

Kalvarna ropar god morgon direkt när man kommer och de flesta studsar upp direkt och gör sig redo för frukost. Mjölken blandas i mjölktaxi så det går ganska lätt att utfodra många samtidigt. Ljudet när alla står och smaskar och dricker är ljuvligt!

För den som inte vet så har man de här låsbara grindarna för att de som dricker snabbast inte ska lämna sin plats och ta någon annans mjölk. När alla har ätit färdigt öppnar man igen.

Vid de första målen låser vi inte grindarna. Kalvarna kan bli skrämda om de råkar backa eller rycka till och märker att de sitter fast. Man får passa dem och locka med fingrarna så de hittar nappen, eller stå bakom och klia på ryggen. När de väl har förstått var maten är går de lätt och de har inget emot att man låser medan de äter.

De minsta kalvarna har egen kupé. Men det hindrar inte försök till mjölkstölder.

Va?! Har du fått redan? Inte jag!! Får jag smaka?!

Bara lite! Snälla!!

Nähä, då försöker jag väl lyfta över hinken till mig istället!

 

 

Nu klipper vi till
Motorvärmare, kossor och en liten gris