Ibland blir man så glad. Som när stolen i hjullastaren var fullständigt slut men det dök upp en ny som manna från himlen. Bara sådär!

Det började med ett litet hål i tyget och sedan gick det utför kan man säga. Det blir många hopp i och ur den här maskinen varje dag och alla flyger väl inte in på stolen precis, även om man fäller upp ratten för att få bättre plats. Varje gång man drar sina söta små lår längs kanten på sätet bli tyget mer utmattat och eventuella revor större. Till slut hade vi nästan bara en halv stol kvar av den gamla. Då var det för sent att börja fundera på slitstarka överdrag och liknande.

Hur kan det då slumpa sig att en person i ens bekantskapskrets råkar ha en stol över precis när man behöver en? Det vet jag inte men nu sitter den i vår L60 i alla fall. Tusen tack Anders på Norrlands Gräv och Transport, nu känns det som värsta lyxkörningen här!

Linda är också väldigt nöjd.

Hjullastaren fick, förutom stolen, en allmän service strax innan helgen. Det var på tiden och det känns bra att den har gåtts igenom innan våren. Så fort den är borta märker man hur mycket man använder den så jag vill inte att den ska bli stillastående någon längre tid.
Vi fick låna min pappas Ljungby eftersom Fendten fortfarande drar mixervagnen så det dagliga arbetet blev inte lidande när den var borta. Men lite långsammare gick det allt. Vanans makt är stor och det tar alltid längre tid när man kör en annan maskin än sin vanliga. Till slut blev vi kompisar men L60’n var mer än välkommen hem.