Nu är jag en av dem som inte får välja

30 september, 2020

När vi fick utmärkelsen Årets Företagare här i Sundsvall 2014 höll jag ett tacktal som handlade om hur viktigt det är att välja svensk mat. Och att svensk mat ska finnas även för de som inte kan eller får välja själva. Jag kom helt nyligen på att jag är en av dem nu. En av de som får mat på landstingsbricka, ursäkta regionsbricka, väldigt ofta istället för att handla och laga själv.

I skolan, på äldreboenden och inte minst på sjukhus förändras valmöjligheterna kring vad som ligger på tallriken. Visst, man kan fortfarande påverka om man har tid och kraft men många som är beroende av offentlig sektor har väldigt begränsade möjligheter. Annat kommer före.
Därför tycker jag att det är så viktigt att vi hjälps åt att välja rätt. Åt varandra. Både för människors hälsas skull men också för samhällsekonomin och klimatet. Svensk mat borde vara en självklarhet. För alla.

Till att börja med vill jag säga att sjukhusmaten här i regionen är bra. Riktigt bra till och med. Smakrik och vällagad om än ibland lite tråkig. Men vilken hemmamat är inte det? Det är också fantastiskt att jag som anhörig får mat överhuvudtaget, helt utan extra kostnad till och med. Så jag vill absolut inte klaga,  jag är jätteglad. Att slippa fundera, ordna och fixa är guld värt när man försöker funka som människa och finnas där för sitt barn. Vad jag skulle lyckas peta i mig om jag inte fick mat här vet jag inte. Troligtvis för lite och för dåligt i alla fall.

Så vad äter jag då? Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men faktum är att jag inte har tänkt på matens ursprung på hela den här vårdtiden. En så pass viktig fråga i mitt vanliga liv har inte ens varit relevant. Konstigt kanske men samtidigt inte konstigt alls. Annat har gått före och jag har nog kunnat äta grävling utan att fundera så mycket på det om jag ska vara ärlig.


Inte grävling. Korv och gott potatismos som smakade hemlagat. 

Idag slog det mig att jag borde ta tillfället i akt att ta reda på mer om sjukhusmaten. Bättre sent än aldrig liksom. Höra efter vad det finns för policy och upphandlingsrutin? Om det stämmer med min inställning till vad man bör och inte bör äta? Inte för att jag tänkte kräva specialmat, det räcker att jag är glutenintolerant, men för att det är en viktig samhällelig fråga. Det är ju en enorm mängd mat som distribueras varje dag på ett stort regionsjukhus och jag hoppas att mycket av det vi äter här är svenskt men jag törs verkligen inte förutsätta det.
Offentlig upphandling är ju inte helt okomplicerad men samtidigt behöver det inte vara omöjligt att välja klimatsmart mat som produceras här i landet, så jag hoppas. Kostchefer med eget engagemang har gjort det förr och jag vet till exempel flera kommuner som köper närproducerat kött.

Ett studiebesök i köket vore förstås roligast men jag får nog nöja mig med att ringa någon som är ansvarig och fråga.

Nu tänker jag på det där talet igen och kommer fram till att det var ganska bra och viktigt. Trots att jag just då inte hade en aning om hur det skulle vara att bli en av de som inte väljer sin egen mat längre. Nu när jag vet blir det ännu mer tydligt att besluten om vad som ska ligga på offentlig sektors tallrikar måste tas högre upp, av andra. För när man är här, även om man är en matmedveten lantbrukare, är det inte så lätt att ta den striden.

Häng med här på bloggen framöver,  så återkommer jag när jag vet varifrån min brickmat kommer.

Just nu, torsdag 1 oktober kl 22.14
Grabbarna har fått föräldrafritt