Det är ett förbannat krångel att köra jordbrukstraktor i gårdssysslorna när man är van att köra hjullastare. I alla fall för mig. I alla fall när jag ska koppla på redskap utan att se och när allt piper och tjuter så fort det inte passar. 

Jag har inte kört vår Deutz så mycket eftersom jag jobbar på gården och nästan inget ute i fält numer. Här hemma är det hjullastaren som har huvudrollen och jeezes vad smidigt det är tycker jag. Jag älskar lastmaskiner och känner mig väldigt hemma i dem.

Nu har vår Deutz äntligen kommit tillbaka från en lång verkstadsvistelse och eftersom den blivit utrustad med frontlastare kunde jag använda den när Danne och Örjan lyfte limträbalkar med L60’n. Jag behövde blanda foder så det var bara att hoppa in i gröna faran och köra. Till balgripen kom jag utan minsta problem men där tog det stopp. Jag fick inte på gripen hur jag än försökte! Så sjukt irriterande att inte lyckas koppla ett redskap! Jag såg ingenting, körde emot lite för snett flera gånger och när jag lutade mig fram för att se bättre lättade jag från stolen så traktorn tjöt och varnade för ”no driver on the seat” eller vad det nu stod på displayen.

Kanske var jag väldigt trött och less rent allmänt men jag svor och krånglade och blev till slut så arg att jag började gråta! Vilket moget litet charmtroll jag är, va?!

Danne såg att det inte gick så bra för mig och var snäll och frågade om jag ville ha hjälp.
– NEJ, vrålade jag! Jag kunde bara inte gå med på att få hjälp med att koppla en balgrip. Inte efter över tjugo år som lantbrukare. Lite stolthet har man väl ändå! Så jag åkte ner till korna och andades ett tag. Tänkte på blanka insjöar och ensamsemester i Paris. Sedan provade jag igen. Lugn och fin, clementin. Då gick det bra och jag tror inte jag fick någon hjärnblödning heller. Även om det nog var bra nära ett tag.

Stackars fina Deutzen som jag blev så arg på. Den är ju en bra traktor egentligen (förhoppningsvis och för det mesta). Så bra att vi nu har två likadana. Men det är en annan historia.