Klantig morsa, arg morsa, is och kyla och nästan död. Men jag fick liv i honom. Hade väl mest tur att jag kom i rättan tid men envishet och ihärdigt omhändertagande var nog också bra. Och råmjölk i frysen från snälla bondekollegor. 

Vi har inte hundratals kor, bara fyrtio stycken. Ändå går många kalvningar så pass lättsamt och bra att de mest passerar förbi. Men några fastnar i minnet och det kan bli ett särskilt band till antingen kon eller kalven.

169 är en av våra anguskor. Hon är en av dem som jag inte hade någon särskild relation till. Hon fick en kalv för några veckor sedan och det var ett lyckokast att jag var ute så tidigt på morgonen. Hon hade nämligen kalvat utomhus i den lilla grindhagen utanför ladugården, i gödseln ovanpå ett hårt lager packad is. Kalven var svårt nerkyld och hade inte lyckats komma upp på benen i halkan. Kon vaktade och puttade på den men fick den inte att resa sig. Den var svag men vid liv och jag skyndade mig dit för att dra den därifrån och upp på halmbädden. Då blev mamman jättearg och vägrade släppa mig nära. Hon var stressad för att hon inte fick upp kalven och förstod ju inte att jag försökte rädda honom. Jag fick hoppa ut igen men lyckades först putta honom så nära grinden det bara gick. Det var bråttom för han var helt kall och blöt. Jag fick gå från utsidan och dra ut honom under grinden. Kon blev vansinnig förstås när jag bar iväg hennes kalv men på det här sättet fick jag in båda två under tak.

Till en början fick jag ha en grind mellan kossan och mig medan jag gnuggade kalven som en dåre med halm för att han skulle bli torr och få igång cirkulationen.

Kon gick fram och tillbaka, råmade och gjorde några små utfall mot grinden. Instinkten att få bort mig från hennes avkomma var stark och det var inte så lätt för henne att förstå att han skulle dö om jag inte fick hjälpa till. Efter en stund lugnade hon sig lite och till slut kunde jag putta in kalven så pass att vi nådde den bägge två men hon var fortfarande misstänksam mot mig.

Det var svårt att få upp värmen i lillkroppen och jag torkade, bäddade in och skyndade mig att tina råmjölk från frysen. Ibland verkade han piggare men rätt som det var såg det ut som att han skulle försvinna bort igen. Ögonen vändes inåt och han lade sig platt och lealös på sidan. Då var det bara att gnugga igen, tvinga igång kroppen och försöka värma. Efter ett tag märkte jag att mamman helt accepterade att jag var där. Vi kunde vara på samma sida grinden och hon lämnade plats, stod lugnt bredvid, nosade och buffade men försökte inte få bort mig. Hon förstod kanske inte vad jag gjorde men hon hade blivit tvungen att acceptera mig och finna tillit.

Kalven klarade sig och mår hur bra som helst nu. Jag är så glad att jag hittade honom i tid.
Kon kommer fram till mig ibland, något hon aldrig gjorde förut. Hon nosar lite och är nyfiken. Jag tycker det är fint hur det kan bli. Att tillit och kamratskap kommer ur kriser ibland. Och genom att man får hjälp som man inte ens fattade att man behövde eller ville ha. Det verkar gälla både kor och människor.