Nu är Leif och Micke utsläppta till damerna. Två tjurar som säkert har hört brunstvrålen från hagen alltför väl men inte kunnat hjälpa till att stilla längtan förrän nu. 

De här två Blonde d’Aquitaine-korsningarna (varav Micke inte lyckades fastna på bild) har bott i samma box i hangarn ihop med andra tjurar fram till nu. Men igår fick de komma ut. Första juni kändes som en lämplig dag, lätt att komma ihåg även om Linda säkert har skrivit upp det i almanackan också. Förut har vi väntat lite längre med tjursläpp men eftersom kalvningarna sker inomhus gör det inget om det blir en tidigare start nästa år. Vi testar.

280 dagar tar det innan det är klart. Om några blir dräktiga nu genast kalvar de i början på mars 2022. Undra hur livet ser ut då? En kodräktighet bort?

Leif med nacken. Fin va? Den bruna kon verkar gilla vad hon ser i alla fall. Och den ljusa i mitten? Har hon svimmat av förtjusning eller?!

Många av korna har visat tydlig brunst nu på senaste tiden och jag tycker att naturen är helt fantastisk. De har nästan nyss fått årets kalvar, okej då, ett par månader har väl gått för de flesta, men de är verkligen redo för befruktning igen. Rider på varandra och svankar upp sig och gör sig till. Inte för att det är något konstigt förstås. De flesta liknande djur får ju en ny avkomma varje år och då måste det börja bakas i tid.
Men ändå. Livskraften är så häftig. Att det skapas nytt hela tiden. Det är fint.

Micke stod nöjt och mumsade vid foderbordet när Linda kom dit i morse och verkade riktigt pigg och fräsch. Leif däremot hade nog haft ett mer påfrestande dygn. Han var stel i kroppen och lite sliten. Hade troligen fått jobba hårdare bland brudarna. Och så är han ju större och tyngre också. Fler kilon att baxa omkring över stock och sten, från en ena kon till den andra.

Här är en till bild på honom från min Instagram. Tur han fick komma ut. Fick snart inte plats i ätfronten!