Vips var det dags att lämna in momsdeklarationen igen och som så många gånger förr frågade jag mig varför jag alltid måste vara ute i sista minuten? En ännu bättre fråga är varför jag inte ens då, i grevens tid, förmår sätta mig ner på stolen och bara göra det?

Igår tog jag ett kontorspass på eftermiddagen och kanske var det därför det blev extra motigt idag? För mycket siffror på ett enda dygn. När jag och Linda hade halmat, kollat kor, flyttat kalvar och ätit mat i förmiddags skulle jag göra klart de sista verifikaten och skicka in momsen. Ensam och oövervakad i mitt eget hem. Det slutade förstås med att jag gjorde allt annat förutom just det.

Såhär gick det:
Jag städade köket, diskade, rensade avlopp, lagade ugnspannkaka, städade kylen, körde en tvättmaskin, bäddade, strukturerade om en hylla, drack kaffe och letade reda på minneskortet till kameran.

Viktiga saker.

Någon måste göra det.

Sedan var jag bara tvungen att smälla ihop en potatisgratäng till familjen också, och givetvis behövde en byrå som vägde ett halvt ton bäras ner från övervåningen just precis då.

En gratäng kan väl inte vänta till en annan dag när den så gärna vill lagas?

Kan någon skärpa mig!? Jag behöver stramare tyglar! Får alldeles för mycket frihet utan ansvar!

Nu är jag på sjukhuset och här finns inte lika mycket att sysselsätta sig med som hemma. En himla tur och väldigt praktiskt må jag säga för nu är momsdeklarationen inlämnad och klar och jag har kommit en bra bit in på nästföljande månad. Tack Region Västernorrland.