Idag är det Mjölkens dag och det tycker jag att man ska fira ordentligt. Om gemene man fattade vidden av hur viktiga och betydelsefulla mjölkkor är skulle de uppmärksammas och hyllas mycket, mycket mer. 

Att göra om gräs till mjölk kan väl nästan klassas som magi även om det är det mest naturliga som finns. Inte konstigt att kon ses som helig. Inom hinduismen anses hon till och med vara en av jordens sju mödrar och det tycker jag är så fint.

Som en äkta urmoder är mjölkkon också drivkraften i hela lantbruksbranchen. Mjölkproduktionen är motorn och Sverige som land är perfekt på så många sätt med vårt klimat och vårt djurskydd. Men det där var vi ju redan. Vi måste bara få politiker och upphandlare att förstå det också. Men vi kanske är på väg?

En kul grej är att jag hört ovanligt bra mjölkreklam nu på sistone. Det ska Arla ha kredd för. De lyfter äntligen fram sina produkter utan att be om ursäkt eller peka på vad som ska göras bättre och klimatsmartare. Bra där. Svensk mjölk är fantastisk precis som den är.

Något som är mindre roligt är att det idag inte bara är mjölkens dag utan också internationella ätstörningsdagen. Det känns paradoxalt tycker jag. Att det är samma dag. Mjölk och kor som står för så mycket liv, näring och friskhet och så ätstörningar som är precis det motsatta. Ohälsa och ångest, död och lidande.

Eller så är det en trösterik kombination? Den givmilda, lugnt idisslande urmodern kanske kan skänka lite gryningsljus över en dag som uppmärksammar så mycket mörker?
I så fall önskar jag att alla dagar vore så. Att alla som plågas och kämpar, dras ner och som inte har en sund relation till kropp och näring skulle få ha en ko som följeslagare i sitt liv. Som motvikt. En mjuk päls och varm andedräkt i nacken. Nyfikna, kloka ögon och livsglädje, paketerat i trygghet på fyra ben. Det önskar jag.