Hemkomna sedan igår och vi pustar ut efter Brunnby. Nu vet jag precis hur jag vill ha mina mässbesök. Lagom stora, med inslag av ledig tid och självklart med massor av mat. 

Det blev en riktigt bra resa och mässan var rätt på så många sätt. I alla fall i mitt tycke. Lagom många montrar och tält, mycket folk men inte för trångt, bra väder på onsdagen och dessutom några roliga tävlingar att delta i.

Det var perfekt att komma ner till Västerås kvällen innan och jag är så tacksam att det gick att få till eftersom inget är självklart nuförtiden. Nu kunde vi äta en sen middag vartefter vi landade på det lilla hotellet jag hade bokat. Nästa dag var vi fräscha och utvilade och kunde i lugn och ro bege oss till mässan efter frukost.

Se så fint. Är jag inte en hotellbokartalang så säg. Inget Skandic här inte. Hotell Västerås hette det. Mitt i stan. 

Uppdrag hemifrån var att ta bilder på feta traktorer med band. 

Okej då. Sonens ord är moderns lag. 

Vagnar kan man alltid frossa i. 

Liksom stenplockare. 

Extra kul för Danne att det var täckdikningsdemonstration.

På eftermiddagen var det jordbearbetningsdemo. Bra ordnat och med många ekipage. HÄR är rörliga bilder från ATL-tv. 

När vi var nöjda blev det middag och drinkar i den vackra sommarstaden och morgonen efter ett snabbt besök på mässan igen innan vi rullade hemåt.

Sällskapet var så bra att Tomas och Ann knappt fastnade på bild. Vi hade verkligen trevligt och jag tror att det var nyttigt att komma iväg. Väl värt med lite extra tid för varför ska man hålla på och stressa jämt om man för en gångs skull inte behöver? Det är väl tillräckligt med sådant ändå här i livet?

En särskilt rolig sak var att Danne och jag fick en ny och mycket positivare bild av Västerås tack vare de här dagarna. Hösten och vintern 2020 turades vi om att vara där under flera månader med vår sjuka dotter och jag tror inte det finns något annat ställe där jag mått så dåligt. Det var ångest och covid och intensivvård och tappat körkort i en vidrig karusell. Riktigt svart. Sedan dess rös jag så fort jag tänkte på Västerås.

Nu slapp vi sjukhussängarna och fick vara lediga och äta charkbricka på Mon ami Marcel P i stället. Vi har skrattat med våra nya vänner och strövat i hamnen och druckit French 75 som om vi aldrig gjort annat. Alla blommor var så fina och raggarbilarna började trilla in inför Powermeat och tänk att man kan läka ihop litegrann i själen ändå. Det ger hopp. Nu känner jag att jag gillar Västerås igen. Och lantbruksmässor!