Det är tur att morgnarna är bedövande vackra för det lugnar en stressad hjärna en del. Det är mycket att göra nu och igår kändes det nästan övermäktigt när Danne och jag gick igenom allt på listan.

Jag är trött och skitförbannad för tillfället. Liknar mest ett argt, urlakat åkerspöke som muttrar och svär. Är på slutenvården med dottern men i morgon åker jag hem igen vid 06-snåret.
Tack vare släktingar som hjälper oss här på sjukhuset kommer vi kunna jobba mer än vanligt den här veckan, och det behövs kan jag lova. Vi har dräktighetsundersökning inbokad liksom avhorningar, VILA-genomgång och klövverkning. Ströbädden ska ut från kostallet och Danne måste få till det sista där kvigtältet ska stå för om några dagar kommer allt material. Efter helgen blir det montering så det brinner en del i knutarna nu. Förutom detta ska fastgödseln ut från plattan och plogen måste servas. Sedan är det momsdeklaration, tvätt av maskiner, skrivjobbsdeadline och en hel del annat. Puh!

Man ska inte klaga på att det är mycket jobb men ibland känner jag att jag nästan inte kan andas. Det är utmanande att vara fast på en plats och samtidigt vara på flera andra ställen i huvudet. Inget blir riktigt bra, varken hackat eller malet någonstans.
Vissa dagar är svårare än andra och idag kan jag berätta att tålamodet har varit under hälarna av olika anledningar. Inte mycket har blivit gjort men arga och ledsna människor är väl sällan de mest produktiva och stresståliga. Inte är de vidare bra föräldrar heller.

Jag har byggt upp ett kontor här i patientrummet idag och fått undan en massa pappersarbete men det är också det enda vettiga. I morgon blir det nya tag och då ska jag försöka smittas av energin från Emelie och Ellinor som jag ska jobba med. Om jag dessutom får till ett kort träningspass i garaget innan jag åker tillbaks till sjukhuset, en kvart eller så åtminstone, då finns det kanske hopp om att jag blir som folk igen. Hopp alltså. Ingen garanti.