För några dagar sedan fick jag vara med om det finaste. För visst är det väl så, att något av det vackraste som finns är att få följa sina barn på små och stora stigar, från småbarnsåren och vidare ut mellan olika milstolpar i livet.

Studenten i Klippan i fredags var en fantastisk tillställning. Nästan som en film. Den lilla orten är en småstad där varenda butik slog upp dörrarna på vid gavel denna dag. Frisörer och frukthandlare kom ut på gatan och såg studentmarschen och flakkortegen och det kändes som att alla delade glädjen med dessa ungdomar efter utspringet.

Mitt i alltihop fick jag vara med. Och fira henne.

I min egen film hade vår äldsta dotter Linnea huvudrollen och hon var såklart vackrast och mest beundransvärd av alla i mina ögon.

Vem som helst kan skriva under på att hon har gjort det oerhört bra de här åren och varit grymt stark. Hon flyttade 100 mil hemifrån som femtonåring, från familj och vänner, och har sedan dess grejat pandemi, idrottssatsning och ekonomiutbildning på ett bräde. Snacka om skäl att fira.

Jag vet att det har varit slitigt, säkert mycket tuffare än jag förstått, men förhoppningsvis med en del ljusglimtar också. Nu är det över och hon klarade det med bravur. Minst sagt.
Ut ur skolan kom hon, med stipendium för både idrottsprestation och studieresultat. Inte konstigt om mamman blev lite tårig i ögat. Inte för att resultaten är det viktigaste men för allt detta kämpande.

Fest för fem. Linnea, Matilda, Elias, mormor Marit och jag var på plats i lägenheten på Kapellgatan. 

Det var så fint och trevligt hela dagen och mormors smörgåstårta var ljuvlig. Jag hade tjuvplockat blommor från kommunplanteringarna och ciderglasen klirrade. Tänk att få leva.

Nu är hon alltså klar och livet kan börja på riktigt. Vuxenlivet med allt vad det innebär. Det som hon varit redo för så länge. Min kloka, snälla, ansvarsfulla och roliga unge.

Sedan i måndags jobbar hon för fullt på en grönsaksodling här i Kovland och hjälper oss dessutom på gården när hon hinner. Efter sommaren och hösten  får vi se vad hon hittar på men vad det än blir så kommer det att bli bra, det är jag säker på.

Tills dess samlar jag på dagar och stunder. Att ha henne hemma på en mellanlandning efter all denna tid är min största glädje just nu och den tar jag vara på allt jag bara kan.

Stort grattis och lycka till med allt, allt, allt!