De är de allra sötaste, gulligaste, oskyldigaste och finaste. Ändå kan man bli GALEN på dem! 

Kalvar är som småbarn. Rarast i världen och man älskar dem, men oj vad de kan driva en till vansinne också.

Något av det mest tålamodsprövande jag vet är att jävlas med hungriga kalvar som vägrar fatta hur man man äter.
Ibland, när de precis har kommit till oss blir de förvirrade och osannolikt dumma. Förvisso, mjölken smakar väl lite annorlunda och hinkarna sitter åt ett annat håll, men ändå? Vad är det som är så himla svårt för en del?

Man får hålla fram huvudet på dem, locka och pocka, ibland ställa sig grensle över halsen och hålla lillmunnen på plats medan man hjälppumpar på nappen tills de fattar. Om de fattar. Gaaah! Drick bara! Du behöver mat!

När det till slut klickar rätt och de har vant sig vid det nya går det hur bra som helst och de skulle nästan kunna stå uppochner och dricka. Då tittar de på en med de där stora, fina ögonen och är helt oförstående till varför man nästan slet av sig håret i frustration för ett par dagar sedan.

Älskade, knäppa sötnosar!