Näst sista kalvningen för året skedde för lite drygt en vecka sedan. Gullan fick en pigg tjurkalv hur lätt som helst och idag var han redo för livets första stora äventyr. Flytten ut på grönbetet. 

Eftersom vår djurvagn sjunger på sista versen och inte går att sänka ner ordentligt tog vi hästfinkan nu när det bara var en ko och kalv som skulle flyttas. Bara att backa mot och fälla ner rampen, fösa in kalven och låta kon följa efter. Sedan stänga och fara iväg. Tror det gick på fyrtiotre sekunder allt som allt ungefär. Sedan den korta biten till beteshagen.

Gänget samlades när Gullan och hennes kalv kom fram.

Alla ville visst hälsa på lillen.

Nu är alla tjurmammor samlade om det inte blir en till innan säsongen är över. Den som är kvar är en kviga som sneglat avundsjukt på alla andras kalvar men inte fått en egen trots att hon konstaterats dräktig. På måndag får veterinären undersöka henne och se om hon kastat utan att vi märkt det eller om hon bara är väldigt sen. Om hon också får en tjurkalv hamnar de i den här hagen men blir det en kviga får de gå hemmavid. Att hålla isär tjur- och kvigkalvar kan verka tramsigt när de är små men det är lika bra att ha det som rutin. Redan vid fem- sex månader kan det bli oönskade dräktigheter om det vill sig illa, och det vill man verkligen inte.

Det har varit en del djurflytt på sistone och alla fyrbenta har inte samarbetat lika bra som Gullan och hennes söta kalv. Tjurar har krånglat och kalvar har sprungit fel väg. Man kan slita sitt hår för mindre. Nu ska det dock dröja ett tag innan nästa rockad och vi ser fram emot att slippa fösa, förhandla, locka och praktiskt taget bära djur från ett ställe till ett annat.

Tacka vet jag när de snällt kliver på och av och sedan försvinner ut i det gröna.