Jag försökte ta bilder på Filip härom dagen. Avelstjuren våran. Det ser så roligt ut nu för han är så mycket större än kompisarna i boxen. 

Filip är en charolaiskorsning som har gått med våra dikor under två somrar. Första året var det nog inte så jättekul. Eller jo, i början såklart. När alla damer var brunstiga och gick runt och svankade och kråmade sig för honom och var sådär trevliga som bara sexuellt hungrande och mycket hoppfulla individer kan vara. Då njöt han minsann!
Nu är ju inte kreaturen sexuella på samma sätt som oss människor. De fläskar inte på varandra bara för att det är kul utan endast och allenast när det är läge för dräktighet. Men när det är ett sånt läge, när de verkligen är brunstiga, då beter sig kor ungefär som vissa nyseparerade kvinnor på E-Street i Sundsvall eller annan valfri krog. Och då kan man ju gissa att en tjur kan känna sig rätt uppskattad!
Dock går det där kärvänliga över så fort de blir dräktiga och för Filip blev det ganska tråkigt när han hade gjort sitt. Han kom inte in flocken ordentligt och verkade ofta längta hem till de andra grabbarna. Han gick undan från korna titt som tätt, som om han var trött på dem, och drog sig mot Hangarn i stället. Där tittade han längtansfullt tillbaka mot sina gamla kompisar och råmade. Stackarn!

Nästa sommar var han äldre och tryggare. Han visste vad det innebar att vara ute och han hade mer pondus bland korna. Han trivdes verkligen och det var så roligt att se hur han tog plats och umgicks med dem på ett nytt sätt. De var liksom ett gäng allihop. Filip, korna och kalvarna.

Sent på hösten fick han komma in igen. Även om det fria livet var bra verkade han uppskatta att komma hem. Särskilt verkade han ha saknat maten. Åh, vad han såg glad ut när han fick äta mix igen! Han ställde sig vid foderbordet direkt och bara malde i sig!

Anledningen till att han bor med tjurar som är så mycket mindre än honom är att vi ville undvika maktkamp. Tjurar kan vara riktigt elaka mot en ensam individ som ska in i gruppen. Om vi hade släppt in honom hos de största hade det blivit oroligt och hetsigt men nu är han garanterat störst och då är det ingen som vill bråka med honom. Dessutom är han ju så snäll.

Nu har han varit inne ett tag och lagt på sig det fett som han tränade bort när han var ute och rörde sig så mycket på betet. Snart är det dags för honom att åka på slakt. Det är tur att man hela tiden är inställd på att det är så det ska sluta. Att man kan glädjas åt att just den här tjuren har haft ett alldeles särskilt gott liv. Men lite kommer man nog att sakna honom ändå. Han är speciell den här Filip.