Man kan ju undra vad som är värst? Att få det hett om öronen eller kallt om dem? Idag var det lite både och här. Jag höll på att få det riktigt hett om öronen tack vare några andra som riskerade att bli kalla om sina.

Vi har… Nej förresten, det är inte alls ”vi” som har. Jag börjar om…
Matilda och Lovisa har två kaniner. Lakrits och Lille Skutt. Rejäla saker, men så heter rasen också belgisk jättekanin.

För att passa på att fylla folk med lite onödigt vetande kan jag berätta att det var just sådana här kaniner man födde upp under första världskriget när det var svåra tider i Sverige. Missväxt, importproblem och annat, både krigs- och väderrelaterat, gjorde att vi fick en matkris i början av 1900-talet. Under den här tiden fick man bland annat odla kål och potatis i många av de fina parkerna i Stockholm, (ett hett tips ifall det skulle köra ihop sig igen framöver, eller vad tror ni?).
En annan åtgärd var att man upprättade en så kallad ”kaninodlingskommitée” år 1917, för att folk skulle få tillgång till kött. Man började avla på belgiska jättar eftersom de är stora och kraftiga. De kan väga över tio kilo som vuxna och är lätta att föda upp. Och visst är de muskulösa. När Lovisa umgås med sin kanin brukar jag be att få känna lite på ”lill-steken” (själva kaninlåret), för att avgöra om det börjar bli dags att stoppa honom i grytan! Men det är bara på skoj förstås. De här kaninerna ska inte bli mat. De fyller ingen annan funktion än att vara söta och skutta runt framför fötterna på en när man försöker jobba.

Lille Skutt och Lakrits hade en stor bur ute först. En hel lekstuga med en sorts hage utanför. När det blev kallt var det viktigt att de fick bo inomhus enligt barnen, för annars skulle de förfrysa sina gigantiska öron.
Jag tyckte att det lät rimligt för öronen är stora och tunna och jag kan absolut tänka mig att de kan bli förstörda av kyla. Därför fick de flytta in i ladugården.
Till en början hölls de i en tom box men sedan började jag släppa ut dem medan jag jobbade. De skuttade ju runt så fint och verkade ha så roligt. Det ena ledde till det andra och vipps hade jag börjat låta dem gå ut i snön också om de ville. Och de ville de även idag när det var nästan 20 grader kallt…

På eftermiddagen idag kom Matilda in och sa att Lille Skutt var försvunnen! Hon hade såklart letat ÖVERALLT efter honom och jag blev faktiskt lite orolig. Nu är det här med att leta grundligt inte hennes starkaste sida, men jag hade ju släppt ut kaninerna tidigare. Tänk om jag hade glömt att ta in dem!?

Gissa om jag blev lättad när båda visade sig vara på plats igen lite senare! Tänk om Lille Skutt-skackarn hade frusit fast någonstans!

Slutet gott, allting gott.
Och inte bryr de sig om att de är bröder verkar det som… Kaniner alltså…!

Lite mer onödigt vetande för den som vill: Det stämmer som barnen sa att belgiska jättar är känsliga för kyla just på grund av de där stora öronen. Men det är inte för att de förfryser dem så lätt utan för att de fungerar som en termostat för hela kaninkroppen. Om öronen utsätts för sträng kyla under det första året hämmas hela djurets tillväxt. I alla fall enligt Wikipedia (kanske inte den mest tillförlitliga av källor). Sedan däremot, när kaninerna är färdigväxta ska vinterväder inte vara något problem alls. Skönt att veta. Ifall jag någon gång i framtiden skulle råka lämna dem ute en stund.

Ändring!
Jag hade skrivit att det fanns ytterligare ett samband mellan öronen och tillväxten men det hade jag nog missuppfattat. Det hade att göra med takhöjden där kaninen bor och att låg takhöjd, som inte gav nog med plats åt öronen,  skulle kunna göra att djuret växte sämre eller långsammare. Jag har nu hört från kaninuppfödare att det nog inte stämmer.  Jag har heller ingen bra källa att hänvisa min information till, hade läst om det på något husdjursforum, så jag har tagit bort det nu. Fakta är viktigt!
Jag har även hört av läsare att utevistelse, tvärt emot wikipediainformationen, kan vara bra för tillväxten, och att man ska vara försiktig med lågt i tak eftersom öronen kan vika sig (fullt förståeligt!).

Kul när folk hör av sig så man får lära sig mer! Tack för det!