Bondebloggens julkalender: ”Visste du detta om svenskt lantbruk?”

Nu har vi Linda anställd men det blir fortfarande en del ensamarbete med djurskötseln. Jag är rätt van vid det för det har varit så i många år.
Som med allt annat finns det både för- och nackdelar. Här är några bra saker:

Man kan fuldansa till musiken i Peltorkåporna utan att någon ser eller hör. 
Såvida inte en foderbilschaufför eller liknande tittar in helt oväntat. Det kan hända ibland men det kan det vara värt.

Man kan lösa sin arbetsdag även om man måste jobba när man är krasslig. 
Jag vet inte om det här är en bra sak egentligen men man kan till exempel spy i mockrännan eller ut genom traktordörren. Eller snyta sig högljutt mitt på gårdsplanen. Man kan även gråta öppet åt sin eländighet och det faktum att det ofta är svårt att sjukskriva sig från sina egna djur.

På tal om att gråta. Man kan släppa lös alla möjliga känslor på jobbet.
Man kan skratta högt, fulgråta så tårarna sprutar eller muttra och svära om man är förbannad. Så befriande! Sådant som inte låter sig göras obemärkt om man jobbar kassan på Ica till exempel.

Man kan föra långa diskussioner utan att bli emotsagd.
Att prata och resonera med sig själv och olika djur är bra för det finns ingen som tjafsar och argumenterar emot. Dessvärre får man inte så mycket feedback eller nya tankar men ibland är det ju skönt att slippa någon annans syn på saker.

Man får mycket närhet och känner sig behövd.
Förvisso kan närheten bestå av en sträv tjurtunga som dras rakt över ansiktet eller en kalv som puttas svinhårt i arslet. Men ändå. Att få vara med djur, kunna stanna upp och stryka en mjuk päls eller andas mot en fuktig mule, det är rätt magiskt ibland.