Igår var vi på roadtrip, jag och Danne. Eftersom vi var lediga från gårdsjobbet åkte vi till en annan gård. Och hälsade på andra bönder. Otippat va?

Det var väldigt trevligt att träffa Tomas och Jeanette på Kalknäs gård och förutom att umgås och fika fick jag många bra tankar och tips om bland annat kalvar och dikor. Jag är så glad att det finns duktiga kollegor lite här och var. Och att de vill dela med sig av sin kunskap. Vi har pratat om foder, selenbrist, klippning, tillväxt, odling och allt möjligt annat. Här är förresten deras Fjälle, visst är han lik Giklans Fia?

Det var fint att åka några timmar genom länet. Västernorrland är vackert. Och historierikt. Vi åkte bland annat över Sandöbron, en numer kulturmärkt bro som var världens längsta enspannsbro när den invigdes 1943. En fin bro som har en tragisk historia. När den först byggdes 1939 rasade gjutformen samman och 18 arbetare dog. Det var en av Sveriges värsta arbetsplatsolyckor. Precis vid skiftbytet klockan halv fem på eftermiddagen den 31 augusti brakade den gigantiska valvkonstruktionen ihop och föll rakt ner i Ångermanälven. Dånet hördes på flera kilometers håll och man sökte efter skadade och omkomna hela natten. Efter en vecka hade man bärgat femton av de arton omkomna. De sista tre återfanns aldrig.

Dagen efter olyckan bröt andra världskriget ut. På grund av det fick byggkatastrofen inte så mycket medial uppmärksamhet. Även ansvarsfrågan och haveriutredningen blev lågt prioriterad men idag är man ganska säker på att det rörde sig om ett konstruktionsfel. Man försökte gjuta hela valvet i en friliggande träbåge och det hade aldrig tidigare gjorts på en så stor bro. Vid återuppbyggnaden gjorde man en annorlunda formkonstruktion, med kraftiga stödpelare som gick långt ner i älvbotten.

Nu står bron där, tryggt och säkert. Med arton döda arbetare som vakar över den.

Av Keibr – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3853373

I närheten av Sandöbron finns även ett monument över de som fick sätta livet till vid Ådalshändelserna 1931. I dagens samhälle kanske man tror att det var länge sedan militären sköt skarpt mot människor som demonstrerade för en dräglig arbetstillvaro men jag kan berätta att jag har träffat en man som själv var med. När jag var tonåring och jobbade i hemtjänsten. Det var stort det för mitt unga, röda hjärta. Om man vill kan man leta reda på Sveriges Radios dokumentärer över vad som hände. Riktigt bra lyssning tycker jag.

Nu ska jag äta lunch innan det är dags för jobb igen. I morgon ska jag berätta något helt annat här på bloggen.