En halvtimme kvar av internationella kvinnodagen.  Jag har mest varit arg denna marsmåndag. Inte av några specifikt kvinnliga anledningar utan bara så där allmänt less som man kan bli ibland. På tillvaron i sin helhet. 

På tal om kvinnodagen är jag är glad att bo i ett samhälle som aktivt verkar för ökad jämställdhet. Jag är extra glad att vara snart 40 år, trygg och väletablerad i min bransch samt verksam i ett område där det är vad man gör som räknas, inte vad man har mellan benen.

Jo, jag vet, lantbruket fick som så många andra branscher en del skit under metoo, och många tror och tycker fortfarande att det är en gammaldags näring med svåröverskridna könsroller. Det stämmer också att färre kvinnor än män äger mark och står som firmatecknare för lantbruksföretag. Men ändå. Jag tycker personligen att det är en bransch där det går alldeles ypperligt att vara tjej. Förutom vissa praktiska saker som borde designas annorlunda så man får en vettigare arbetsmiljö för både män och kvinnor. Många, oavsett kön, har det inte så lätt när det ska klättras på små stegar med tunga balnätrullar eller krångla med kraftöverföringsaxlar som väger ett ton. Vi är väl alla måna om att våra kroppar ska hålla och att vi ska kunna jobba säkert och effektivt?

Jaja, nog om detta. Innan jag blir arg igen. På att damfotbollsspelare fortfarande har asdåliga träningstider till exempel. Eller att oerhört många kvinnor är så rädda för överfall att de inte kan ge sig ut och springa tidiga morgnar eller sena kvällar om de vill. Så sorgligt.

Själv har jag faktiskt sprungit en vända i mörkret alldeles nyss. Här på landet där jag bor är det inte en käft som vill överfalla mig, särskilt inte om jag kommer joggandes med Peltorkåpor klockan elva på kvällen. Det är en sällsam frihet som jag tar för självklar. Som SKA vara självklar. Man ska inte behöva vara rädd! När man tar en jävla löptur!

Fan. Nu blev jag arg igen. Hörs, hej.