Oftast är det Leif som drar blickarna till sig men för det ska vi inte glömma bort Micke. Han är också en fin Blonde-korsning men inte lika stor och muskulös som Leif. 

Om Leif är den biffiga, snygga, supermaskulina killen som på det där tuffcharmiga ”ser skitfarlig ut men är ändå snäll”- sättet får damerna till sig som som om han var byggd av krossat korn, så är Micke den där kompisen som går lite bakom. Snygg han också men inte på det där testosteronångande muskelbergsviset som Leif har och som får blickarna att glöda.

Micke är den härliga, stillsammare killen som vet att hans tid kommer. Han är trevlig och snäll, har god självkänsla och behöver inte hävda sig fast han är mindre.
Fast ibland blir han nog bra less skulle jag tro. På att bli lite osynlig i början när Leif bröstar upp sig och kossorna knappt kan hålla sig på klövarna.
I slutändan gissar jag att de får jobba lika mycket trots allt. När Leif var trött och hade träningsvärk efter första dygnet till exempel, då kunde Micke glänsa bland brudarna.

Micke. Fina killen. Det ska bli himla kul att se hur hans och Leffes kalvar kommer att bli när de växer till sig lite mer.

Än så länge har vi båda avelstjurarna på samma ställe, ihop med alla kor. Sedan ska de delas upp när hälften av kossorna flyttar till den andra hagen.
Att de vet sin uppgift här i livet råder det inga tvivel om och vi hoppas på samma fina dräktighetsresultat som förra året.