Vi är så nära att man nästan känner målsnöret mot bröstkorgen nu. Tröskningen är inne i sin absoluta slutfas och sedan är det ”bara” att packa och stänga de sista korvarna. Och bala halmen förstås. Och allt annat. 

Spannmålsodling, i alla fall i vårt område, är på många sätt ett lotteri och en ganska svår sak att uppskatta tidsåtgången för. I år kom vi igång tidigt och det är både ovanligt och oväntat att det gått att köra på så pass kontinuerligt. Avbrott för både regn och haveri har vi haft men sammantaget har det varit en förhållandevis kort tröskperiod. Många år har vi kört långt in i oktober och haft uppehåll på flera veckor mellan passen.

Något som inte går så snabbt framåt är vår grävlingsjakt. Vi har lånat fler fällor men än håller den sig undan den rackarn. En höna är den enda fångst vi fått. En morgon gick den intet ont anande in och tog för sig av betet. Vips så var hon instängd! Hon var väldigt fundersam över hur det hade gått till och blev glad att få komma ut.

Såhär ser det ut vid korvarna nu. Balar längs kortsidorna så grävlingen inte kan klättra upp. Och plasten är så tejpad att det ser ut som stora lapptäcken om man går nära.

Efter tröskning och halm väntar plöjning och skitkörning. Men först ska vi göra ett ett sista gräsryck också. Vi har gott om grovfoder redan nu men det har växt bra och är alltid tryggt med en extra stor balhög.
Det är med andra ord mycket kvar att göra innan det får bli iskyla och snö igen men vi är en bit på väg i alla fall. När Lexia ställs in för vintern vet man att en rejäl etapp är avklarad.