Jo, det ska jag berätta. Vi har haft otur med några av kalvarna så det är extra roligt med det här tvillingparet. De växer och frodas och är så pigga, trots att de inte har bästa förutsättningarna. 

Mamman har fortfarande bara mjölk i två av sina spenar så det är inte optimalt för syskonen. Dock rinner det bra ur de som funkar och men räcker inte till båda. Dessutom favoriserar hon fortfarande tjurkalven och låter aldrig kvigan dia ensam utan bara när tjuren också snuttar.

På grund av detta stödmatar vi fortfarande morgon och kväll så de inte ska tappa farten. Trötta, energilösa kalvar orkar inte dia och krångla med mammor som inte riktigt levererar. Därför håller vi dem med två mål  helmjölk per dygn från hjälpsamma Östlings gård nu första tiden. Det är en del pyssel men det är det värt.

Om man vill får man gärna låta sig imponeras av min vackra, seconhändfyndade Kockumsgryta också. Själv är jag löjligt förtjust i den. 

De är otroligt pigga och duktiga bägge två. Särskilt kvigan, hon är så himla energisk. Så fort man kommer med mjölkhinkarna springer hon och möter i världens fart och det säger bara slurp så är mjölken slut. Tjuren brukar komma lite senare, han är mycket lugnare, men han dricker också bra. Han är väl inte lika motiverad bara, eftersom han har lättare att få en skvätt av morsan sin när han är hungrig.

I onsdags hade vi lite fotosession med småttingarna innan vi satte i deras öronmärken. Linda tycker att de är så mycket sötare utan och jag är beredd att hålla med. De här bilderna har vi tagit och visst är de fina de små liven?