Tio nya kalvar hämtades från Kvarnsveden i söndags och de var fina små tvåveckorspjäser allihop. Superpigga men man får vara noga. Särskilt den första veckan på ett nytt ställe är känslig.

Kalvar som flyttas i tidig ålder kan reagera en del på miljöombyte, annorlunda foder och nya rutiner. Vi försöker alltid göra övergången så smidig som möjlig men vissa saker kan man ju inte påverka. Man får vara uppmärksam och inte slarva med något så de får diarré eller lunginflammation.

Tidigare köpte vi småkalvar från fler än en gård och då var det ännu svårare att komma ny hit. Olika besättningar har olika immunförsvar så när kalvar från flera ställen blandades kunde det bli bakteriekrockar och hälsoutmaningar, även om alla var friska i grunden. Nu kommer alla små från Kjell i Kvarnsveden och övriga kalvar som köps in kommer som avvanda. Då är de äldre, större och inte lika känsliga för att blandas med andra i samma ålder.

Att föda upp kalvar så unga som två- tre veckor är inte helt lätt. Man måste vara genuint intresserad av djuren och tycka om att vara i ladugården. Miljön ska vara bra och rutinerna fasta. Allt från att ha rätt temperatur på mjölken till noggrann individuell omvårdnad är viktigt för en bra start efter inflytt.
För oss är det avgörande att alla som sköter om dem har både intresse och gott djuröga. Ingen av oss tre på gården prioriterar ner, skyndar igenom eller slarvar med kalvarna och det är nog därför det funkar.

En fördel med att köpa små kalvar, förutom att de är så sjukt gulliga, är att man är fri att utforma uppfödningen som man vill redan från tidig ålder. Starten är superviktig för tillväxten och frågan om vilket foder man ger, vilken mjölkmängd, ja helt enkelt hur mycket man vill kosta på sina kalvar kan skifta en hel del mellan olika gårdar. Att få möjlighet att köra på sina egna teorier och kalkyler kan vara bra, särskilt om man har ett uppfödningstänk som bottnar i en kraftfull och påkostad första tid.

Det är inte billigare att köpa mjölkdrickande kalvar jämfört med avvanda. Mjölkpulver, kalvfoder, byggnader och skötsel kostar mycket men om man får in fina djur som fått en bra råmjölksstart tycker jag att det är roligt att ta stafettpinnen tidigt!

En förutsättning för att kunna ta in djur som är yngre än en månad är enligt mig att de inte ska åka långt och transporteras ihop med kalvar från andra besättningar. Äldre kalvar kan klara det men de små är för sköra. Hälsopressen blir för stor och jag skulle aldrig vilja köpa ett hopplock från flera ställen som blandat bakterier och inte kunnat äta och sova ordentligt under färden. En tvåveckors plutt är för liten för det och då skulle jag hellre satsa på enbart avvanda.
Vi hämtar själva i vanlig hästfinka och har gott samarbete och bra dialog med Kjell på ursprungsgården. Det är jätteviktigt tycker jag. Man måste kunna diskutera öppet och hjälpas åt. Lösa problem om något kommer upp och dela tips och idéer.

Hur vi började blaska med mjölkdrickare?
Jo, det bottnar i vår uppstart under sena nittiotalet. Då hade små tjurkalvar ett väldigt lågt ekonomiskt värde för mjölkbönderna. Separata ungdjursstall var ovanliga och det var en dålig affär för många att föda upp tjurkalvarna till avvänjning. Många var glada att någon överhuvudtaget ville ha dem och de var oerhört billiga i inköp och ibland till och med gratis.
Nystartade och med extremt lite pengar tog vi tillfället och sedan blev vi rätt bra på mjölkkalvar och har fortsatt i samma spår.

Med åren har priserna på kalvar stigit och det är som det ska. Alla vinner på det för kvalitet och hälsa på tjurkalvarna är beroende av att de har ett värde när de säljs. Vi köttbönder vill ha djur som fått en optimal start och mjölkbönderna ska ha betalt för att kunna ge dem det. Win-win för alla parter. Även kalvarna.

Den här sötingen heter 5035 och är en av de som hämtades i söndags. Nyfiken och très photogenique.