Man ska aldrig vara säker. Nu är det tisdag och jag spådde att vi skulle ha fått minst en ny kalv vid det här laget. Helgen skulle ju bli startskottet men där hade jag uppenbarligen fel. 

Om man räknar på när tjurarna släpptes i somras kan våra egna börja kalva precis när som helst. Dock är det inte konstigt om det det dröjer några dagar till.
De vi trodde skulle vara igång redan förra veckan är de nya korna vi köpte. En av dem var beräknad redan innan sista februari, men om de gör något annat än kniper? Tja, de äter mat. Kliar sig. Vilar tjockmagarna.

Bara att fortsätta halma fint och hålla koll. Redo som små scouter att rycka in om någon behöver hjälp.

Vi hoppas nu att den tråkiga trend vi haft hittills rörande kalvningarna vänder i år. Tyvärr har ju traditionen varit en dödfödd kalv eller en som inte överlevt mer än något dygn som första start. Det är otrolig trist men om den nu måste bestå som någon sorts sed så tänker jag att den som föddes outvecklad i januari i så fall får vara den där dåliga starten. Resterande vill vi ha fullgångna och välmående, pigga och hungriga, tack.

Visst är det ett jobbigt tjat om dessa kalvar? Jag blir trött på mig själv nästan. Bla, bla, bla, kalvar, kossor, varför händer det inget, bla, bla bla. Men det är ju faktiskt sådana här sötingar man väntar på. Kan man bli att annat än otålig?