Man vill säga tusen saker men det finns inga ord. Ingen tröst och ingen lättnad att erbjuda. De flesta har läst om den tragiska traktorolyckan där ett barn miste livet för några dagar sedan. Jag vill göra det enda jag kan just nu och det är att ge plats här inne åt denna ofattbara sorg.

Det värsta som kan hända har hänt och livet har slagits i spillror för en familj. En fruktansvärd olycka, en bottenlös sorg och en ångest som inte går att föreställa sig. Det hjälper inte men jag vill ändå försöka skicka medkänsla och stöd. Jag vill hedra alla barns liv genom att inte väja för döden. Jag vill skrika åt skyddsänglarna som inte hann fram, be dem lägga sina vingar kring familjen nu och hjälpa dem vidare, steg för steg.

Det värsta har hänt, ett barn har dött i en tragisk olycka och föräldrar och syskon ska fortsätta med livet. På något sätt. Fast det tycks omöjligt. Som utomstående kan man inte alltid göra så mycket men det finns en viktig sak. Låt oss respektera familjen i fråga. Håll vidriga privatspaningar, rykten och dömande åsikter borta från sorgen och kom inte med pekpinnar och skuld. Det är smutsigt och ovärdigt, osmakligt och kallt, och det gör ingenting bättre.

I regel ser man bara små, små skärvor av andras tillvaro, hur mycket man än tror att man vet. När det värsta händer kommer stora känslor och man vill ha svar och garantier för att det aldrig, aldrig ska hända igen. Tyvärr finns inga sådana och alla som någonsin levt nära barn vet hur skört det är och hur fort det kan gå.

Vi som aldrig varit med om det fruktansvärda att mista en son eller dotter kan inte fullt ut förstå. Men vi kan vara medmänniskor. Vi kan dela sorgen och hylla livet. Våga lyssna, stanna upp och och inte ta allt för givet.