Lagom till månadsskiftet öppnade vi första ensilagelimpan. Det kändes tidigt men skedde ungefär samma tid som förra året. Alltid lite skräckblandat förstås men fodret såg fint ut, i alla fall såhär i början.  

Danne öppnade och här är en första liten dörr in till godsakerna. Gott verkar det vara och inte en mögelklump i sikte än så länge.

Ringarna man ser trodde jag först var mögel men det var bara märken efter däcken som låg ovanpå plasten. Puh!

Det är en otroligt skillnad på blandningstiden med hackat ensilage jämfört med rundbalar. Även om balfodret är snittat får vagnen slita hårt innan det blir en bra blandning. Nu mixas allt snabbt och lätt och dieselförbrukningen halveras på blandartraktorn.

Anledningen till att vi ändå gör en hel del balar är att all mark inte lämpar sig för hack- och vagnskörning. Det går heller inte att klumpa ihop allt som ska skördas till två eller tre enstaka tillfällen. Limpa och balar i kombination är flexibelt och förblir därför lösningen för oss.

Nu när vi har den fina betongplattan som vi gjöt i somras är det extra kul med limporna. Att kunna gå ner i botten ordentlig med skopan utan att behöva akta sig för plast är fantastiskt och något som gör foderblandningsmomentet ännu mer tidseffektivt. Det är så mycket lättare att hålla snyggt och minimera spill också, så man kan verkligen snacka om minskat matsvinn.

Danne och jag har olika strategier när vi fyller vagnen. Jag tycker att det är förträffligt att köra ner mixervagnen och ställa den precis bredvid limpan och lasta medan han, av någon anledning som jag inte riktigt förstår, föredrar att köra upp fodret, skopa för skopa till betongplattan utanför hangarn och fylla vagnen där. Nåväl, man är väl olika. Whatever floats your boat, liksom. Hursomhelst är vi rörande överens om att det är kanon att ha en ensilageplatta och att hela gården blev väldigt bra efter allt markarbete som gjordes i samband med den. Man kommer runt och har gott om utrymme och ytorna är starka och borde klara alla årstider.