Jag har bara en sak att säga nu. Gå och se Next to Normal. Bara gör’t.

Ikväll bjöd min mamma med mig på musikalföreställningen Next to Normal och det var en pärs. En underbar, hemsk, vacker och rörande pärs.

Jag älskar teater och andra scenframträdanden för det kommer så mycket närmare än en film på dumburken. Man får med sig hela känslospektrat, det blir riktig närvaro och man delar upplevelsen med andra, även om man inte har så fint sällskap som jag hade ikväll.

Den här föreställningen är en Broadwaymusikal som haft ingen mindre än Helene Sjöholm i huvudrollen tidigare. Artisterna i den här uppsättningen var också fantastiska, så otroligt duktiga på både sång och skådespeleri. En riktig bedrift av alla inblandade både på och bakom scenen.

Mor och jag vet nu varför så många kulturrävar ofta bär sjal och det är för att de ska ha något att torka ögonen med när tårarna kommer. För ack vad jag grät. Tårar som behövde komma ut men som så ofta fastnar någonstans på vägen… Nu är jag matt och urladdad. Lite renad också tror jag. Sådär som man kan känna sig när man fått både skratta och gråta, gärna offentligt, som den trasiga, trötta varelse man är ibland.

Som sagt, gå och se den alla som kan. Googla inte så mycket innan, bara gå och låt den ta er i nackskinnet och överraska. Det är en musikal om livet, och om sjukdom, sorg, kärlek och om att försöka ta sig fram genom allt, en ny dag i taget.