Fortfarande kvar i väst och jag börjar bli en fena på att hitta genvägar till gymmet och Ica. Jag susar fram på en lånad Kronancykel och trampar så höfterna knakar. Nu under helgen har jag fått vara på besök hos dottern nästan hela dagarna och det har känts väldigt kul. Jag har till och med lärt mig virka igen. 

För den som undrar hur det funkar praktiskt om man har ett sjukt barn på främmande ort kan jag berätta att just här, vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, finns ett Ronald McDonald Hus. Ett stort hus med boendemöjligheter för familjer som behöver vara nära vården. Jag hade hört talas om det här tidigare men hade inte förstått hur det funkade förrän jag såg det på riktigt. Nu vet jag och jag kan bara säga att vilken oerhört fin satsning det är. Helt avgörande ibland, för familjer att kunna fortsätta vara just familjer, även när en liten eller ung behöver sjukhusvård.

I det här huset bor man i ett eget rum och man har tillgång till massor av gemensam yta såsom fullutrustat kök, flera allrum, tvättstuga, bastu och uteplatser. Man samsas med andra men det blir ändå en känsla av att få rå sig själv och ha sina familjerutiner såsom man önskar. Nu är jag här ensam men jag ser andra familjer, med yngre och flera barn, och hur de kan ha sin vardag någorlunda fritt trots att någon av de små kämpar mot sjukdom. Syskon får vara nära varandra och båda föräldrarna kan vara på plats, vilket sällan är möjligt på en vanlig vårdavdelning.

Många som donerat och det behövs. Privatpersoner, företag och organisationer… 

Barnvagnar, cyklar, elcyklar och en massa annat finns att låna, till och med en bil, och huset är bemannat om man behöver fråga om något eller ha hjälp på något sätt. Det finns inga tider att förhålla sig till förutom att kvällarna ska vara lugna såklart. Man kommer och går som man vill, lagar sin egen mat, städar och tvättar precis som hemma. En helt fantastisk lösning som jag hoppas blir verklighet på fler ställen.

Ronald McDonald Hus drivs av en stiftelse och är beroende av välvilja och givmildhet. I Sverige finns husen på fyra orter men man vill såklart bygga fler. Starten skedde i USA redan på 70-talet och idag står liknande hus i olika delar av världen. Ett hem när man inte kan vara hemma. Så fint.

Med nära fem års facit i hand kan jag lätt bekräfta det som folk fattar ändå. Att familjer tar stryk av sjukhusperioder, frånvaro från hemmet, oro, och ständiga kompromisser. Visst, man inser vad som är viktigt och vad som inte är värt att bråka om och man blir mer tacksam och och glad för det lilla. Men det går inte att komma ifrån att tillvaron splittras. Att förlora normaliteten, vardagen och rutinerna, det skapar mer röra än man kanske tror. Allt det där tråkiga, vanliga hemmalivet är så mycket mer än ett maskineri som ska fungera. Det bär upp det emotionella, de band man har och den trygghet som framför allt barn behöver.

För vår del har gården och djuren varit en stabilitet under den här tiden. Något som måste fortgå och skötas och som har hållit ihop oss även om det har gjort saker svårt rent praktiskt. Vi har dessutom haft turen att slippa lämna vår hemregion så mycket även om föräldranärvaro på sjukhus påverkar familjer mycket var det än sker.

Hursomhelst tycker jag att sådana här hus borde finnas på många fler håll. Barn behöver sina familjer och familjer behöver få vara tillsammans, särskilt när ett barn är sjukt. Därför tänker i alla fall jag ha Ronald McDonald Barnfond i tankarna nästa gång jag ska skänka till välgörenhet.

Länk:

Ge en gåva

Nu ska jag som den privilegierade sjukhusmorsa jag är sova ännu en natt här i Donaldrummet. Blir det svårt att komma till ro drar jag bara på mig min nya sovmask som jag har virkat idag. Fin va? Eller, ganska fin, för att vara mitt första virkprojekt på sisådär trettio år? Tur man har ett barn som kan virka vad som helst om som har tålamod att visa och förklara.

I morgon ska jag iväg och få känna lite lagårdslukt igen och det ska bli himla roligt. Mer om det senare, nu ska jag vara tacksam över vården, vädret och Ronald McDonald Hus. Goder natt.