Visst är det fantastiskt när saker kan pågå trots att man själv inte är inblandad? Här har vårbruket fortsatt för fullt medan jag har varit på sjukhusbesök i Göteborg. 

Nu är jag ju inte så involverad i själva odlingsarbetet längre men det är ett faktum att alla tillgängliga insatser behövs när det är högsäsong. Djuren ska skötas och allt vanligt arbete måste rulla på. Det är med andra ord inte helt lätt att åka bort den här tiden men det mesta brukar ju lösa sig. Såsom det har gjort under tidigare år när vi varit på sjukhus dygnet runt.

Man får hjälpas åt helt enkelt och med stora barn går det mesta riktigt bra. Så bra att man kan sitta på Brojyllen långt hemifrån och äta frukost medan ens dotter blandar foder och matar kalvar.

Jag och min syster for alltså ner till ett somrigt Göteborg i helgen och spenderade två dagar där med lilla dottern som nu är så stor att hon är nittio mil bort. Vi har haft det underbart bra och jag är så glad att vi kom iväg.

Det är verkligen speciellt att ha ett sjukt barn så långt hemifrån. Det blir känslosamt och liksom extra hudlöst när man ses, även om jag inte visar det så mycket utåt just nu. För att inte tala om hur det känns att hoppa på tåget och åka därifrån igen. Som att hjärtat är som en sådan där klippa på bilden. Ensamt, kargt och sprucket men slipat mjukt av allt det får stå pall för.

Här hemma har det körts gödning (bara tomsäckarna kvar) och fastgödsel medan jag var borta, samt att det har harvats och grävts på olika håll. Idag var det kultivering på schemat och det ska jag visa bilder på i morgon.

Just nu är det dags att säga godnatt för ikväll, för den här resenären behöver verkligen vila. Nattfärden hem lämnade lite att önska när det gällde kupésällskapet om man säger så. Jag kanske får anledning att återkomma med en instruktion över hur man bör agera och vad som är lämplig sovklädsel när man delar ett pyttelitet nattutrymme med folk man inte känner. Vissa behöver helt klart en grundlig genomgång i tågvett och liggvagnsetikett.

Vi hörs.