Nu snöar det ute och då vet jag att vårat bredband, som är en ADSL-uppkoppling, kommer att börja krångla. En skarv på den gamla ruttna kopparkabeln i den närmsta stolpen krånglar (bilden) alltid när det är blött eller blåser ute. Just nu är jag uppkopplad via telefonen och 3G.

Att landets digitala infrastruktur på stora ytor är så dålig att man behöver vädergudarna med sig om inte uppkoppling saknas helt är ju inget annat än pinsamt för Sverige. Jag kommer ihåg en bekant som skulle flytta ut på landet. Dottern på 10 år går ur bilen, tar fram telefonen, kollar teckningen på 4G och säger högt till mäklaren – Ingen täckning, här kan man ju fan inte bo. Det blev ingen husaffär.

Jag har idag ringt till kommunens bredbandssamordnare han svarade inte så jag skickade e-post. Tror den kom iväg men man vet inte så noga. Kanske fastande meddelandet i skarven vid telefonstolpen. Vi  i byn fick ett löfte från ett företag för några år sedan om utbyggnad men det slutade med en besvikelse.

Jg håller nu på att köpslår med E-on som ska gräva ner luftkabeln i marken genom byn. Förhoppningen är att de tar med en plytenslang så att vi kankse i framtiden få bredband. Men är det verkligen mitt jobb att ordna med digital infrastruktur? För väldigt många är uppkoppling en självklarhet. På landet handlar det ofta om en nödvändighet.

Det är pinsamt att inte den digitala infrastrukturen sköts av statsapparaten även om det ligger i linje med en nedrustad landsbygd. I vårt område håller de på att koppla bort koppartråden som vi använder för vårt ADSL redan. Jag vill inte tro att detta är ett utstuderat sätt att tömma delar av landsbygden. Men man undrar ibland. För den 10 åriga tjejen har rätt. Utan uppkoppling kan man för fan inte bo!