Idag har jag sänt iväg lammskinn till beredning. Att sälja lammskinn är en av många små bäckar som sätter maten på bordet i min familj. Men ska det bli mat på bordet måste man våga ta betalt.

Lammskinn är lite av en restprodukt. Efter att jag har slaktat lammen brukar jag ta tillrätta på ett antal skinn. I stället för att bara slänga dem så förädlas de och kommer till nytta. De blir till fina tvättbara skinn som gör sig bra i möbler eller i barnvagnar.  

För att få fram ett par bra skinn är den direkta kostnaden i storleksordningen 950 kronor under förutsättning att skinnet inte ska bidra något till fårets egna produktionskostnader och att jag inte räknar med eget arbete. Eftersom vi inte vill slita på miljö använder vi de bästa och lokala förädlarna.

Konkurrensen om marknaden sätter dock prispress vad man kan ta för ett skinn. På Granngården, böndernas egna butik, säljer de lammskinn för 699 kronor och på Ikea kan man köpa lammskinnet Ludde för 279 kronor.

Mina lamm kostar från 1 200 kronor och uppåt. Det är egentligen på tok för billigt. Min slutsats är att det egentligen inte handlar om att våga ta betalt – det handlar snarare om kundens vilja att betala.