För mycket länge sedan bodde innanför dessa dörrar Lotta. Hon var välväxt, omtyckt, arbetsvillig och förstod svenska sägs det.

Jag håller på att städa hemma på gården och i den västra flygens norra bod bodde hästen Lotta. Hon var en ardenner och delade detta rum med en väninna. Att städa ger perspektiv på tillvaron. Om vilka rikedomar vi har idag och vilka knappa resurser de hade för nått eller några hundra år sedan.

Att vi lever gott idag beror på att vi förvaltat pundet väl över tiden. Det är släkternas hårda slit som har givit oss det vi har idag. Att jag ”ärvde” denna gård har en djupare mening. Arvet är släkternas suckar och skratt. Minnen från förr. Dessa minnen när de återberättas blir en del av en evighet.

Just nu sker en sällas skådad socialiseringsvåg över landet. En våg som inte frågar efter lov utan tar för sig av vad den anser att det stora allmänna intresset behöver för att säkra sin nattsömn.

När de tar andras gårdar så tar de också en del av någons minnen ner i graven. Historierna slutats att berättas. Och därmed stoppas evigheten.

En sång som sjöngs när hon jobbade var:

Tjoho, spring Lotta
Inga berg
Inga backar
Stoppar dig
Stoppar mig