Om någon ger mig ett råd brukar jag tacka för omtänksamheten alldeles oavsett om jag sedan bryr mig om det eller inte. Däremot brukar jag inte ha för vana att överklaga rådgivningen till domstol.

Med myndigheters goda råd är det lite annorlunda. I samband med en slutavverkning händer det att Skogsstyrelsen, i anslutning till avverkningsanmälan, lämnar lite råd och anvisningar. Det kan handla om något ömtåligt parti som bör sparas, hänsyn, en liten skyddszon, återväxtåtgärder o s v. Oftast är det väl den typ av hänsyn jag skulle ha tagit ändå – ibland kanske jag till och med gör mer än så. Och jag brukar försöka se det som just goda råd och inte som en tvingande myndighetsbefallning. Och i varje fall inte något som ska överklagas.

Men det är också i detta som ambivalensen i Skogsstyrelsens myndighetsuppdrag visar sig. Å ena sidan ska man vara servicemyndighet och närmast upprätta någon sorts kompisrelation med mig som skogsägare. Det ordnas kurser och informationskvällar – i dessa dagar inte minst viktiga sådana om granbarkborren (!) – och det är skogsträffar med kaffe och det ges konsultationer och kunskapsstöd och fältrådgivning och utbildningar och jag kan till och med få en personlig skogsvårdskonsulent och det är på det stora hela rätt trevligt och gemytligt.

Å andra sidan ska man vara kontroll- och tillsynsmyndighet och med det följer hela batteriet med anmälningsplikt (i vissa fall tillstånd) och förelägganden och förbud och viten.

Det där kan inte vara alltid vara lätt att förena, tänker jag. Och ändå ligger bägge rollerna inom ramen för den förordning och instruktion som regeringen har gett till Skogsstyrelsen.

Och någon stans mittemellan hamnar väl råden och anvisningarna. För de är som sagt inte tvingande, även om de förstås ändå är tänkta att ge en någorlunda uppfattning om vad som krävs (för det fall jag nu inte har begripit det själv).

I dagarna har Högsta Förvaltningsdomstolen slagit fast att Skogsstyrelsens råd och anvisningar inte är överklagbara. Visserligen hänger det lite på hur råden och anvisningarna utformas; de får inte uppfattas som alltför bindande, men det gjorde de inte i det aktuella fallet menade domstolen:

”Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening är råden och anvisningarna i vägledningen visserligen av en sådan ingripande karaktär som krävs för att ett beslut ska vara överklagbart. Däremot kan de inte anses ha utformats på ett sådant sätt att de är ägnade att uppfattas som bindande. Av vägledningen framgår klart att vad som uttrycks är myndighetens uppfattning om vad markägaren bör vidta för åtgärder och iaktta för hänsyn för att uppfylla författningsreglerade krav. Det kan av vägledningen inte utläsas annat än att markägaren kan tillgodose naturvårdsintressena även på andra sätt än de som anges i vägledningen.

Skogsstyrelsens vägledning är alltså inte ett överklagbart beslut.”

Det där tycker jag är bra. Det ger uttryck för principen om frihet under ansvar och jag hoppas att Skogsstyrelsen av detta inte drar slutsatsen att man måste förvandla rådgivningen till pekpinnar. Dessutom sätter det spärr för externa överklaganden.

Goda råd har inte i domstol att göra.