Ingenstans känns corona-krisen så långt borta, som när man är ute i skogen.

Och skönt är det väl att kunna tänka på något annat.

Verklighetsflykt, kanske någon invänder – men desto viktigare är det ju faktiskt att inte allting stannar upp, utan att vi jobbar på så gott det går och där det är möjligt.

Som med barkborrarna till exempel.

Jag trodde faktiskt att det var färdigt, i alla fall för säsongen, med dem. Vi gick över allt med en skördare i höstas i samband med en avverkning och det kändes som att vi hade screenat vartenda bestånd.

Men allt ser man inte.

Plötsligt ramlade jag på dem. Torra och med knappt något grönt kvar alls – men med barken kvar.

Visserligen bara 5-6 stycken.

Men lite ologiskt, för det var inte så att de stod i någon solindränkt hyggeskant. Inte heller i något skogsbryn. Och inte var de några solitärer.

Nej då, mitt inne i ett bestånd med till synes välmående (får man hoppas) sådär 50-åriga granar i övrigt. Och nu lämnar de i stället en solig lucka efter sig….

För nu är de väck – med eventuella kvarvarande borrar alltjämt slumrande innanför barken.

Och lite virke blir det ju ändå när vi sågar upp dem.

🙂