Jag har nu i snart fyra månader ”jobbat hemifrån”, d v s bara undantagsvis varit på min arbetsplats i Stockholm och istället suttit i bostaden och ägnat dagarna åt allsköns videomöten, när jag inte suttit framför datorn och skrivit och mailat som var jag på jobbet ändå.

Det har gått bra. Socialt distanserat – och det kan man fundera på betydelsen av – men också lärorikt på många sätt. Den första månaden tog det alltid tid innan alla lyckades ansluta till videomötena så man kunde komma igång, sedan var det alltid någon som inte förstod hur kameran var vinklad så man såg delar av familjen traska runt i bakgrunden och annars var det någon som inte förstod att trycka på ”mute”-knappen eller tvärtom såg man någon som satt och pratade i tron att alla hörde fast ingen hörde något alls. Och så vidare.

För egen del kom jag efterhand på att det här med ”hemmakontoret” ju lika gärna kunde vara ”hemma på gården”, så som den utbo jag är så började jag förlägga en och annan fredag och måndag dit eftersom jag ändå var där på helgen.

Det gick sådär. För det var ju det här med frånvaron av fiber här ute på landet som Gud (och IP Only) glömde. Och då är det förvisso en bit ut i skogen, men inte direkt några utmarker där jag håller till. Mobilt bredband, javisst – men det räcker ju att man laddar ner några tunga dokument eller att något barn kollat på några filmer, så är månadsförbrukningen snart konsumerad. Och det blir rätt dyrt att köpa till gigabyte i längden.

Räcker varken långt eller länge.

Välkommen till verkligheten, kanske du tänker. Och visst, det här kan ju låta naivt, men det var i och för sig ingen överraskning utan något jag visste om. Men det blir ändå rätt påtagligt, vare sig det handlar om jobbet eller att sköta gårdens affärer. Mitt i bank-ID-betalningen så hackar alltihop. I fråga om möten så är alternativet ibland att vara med enbart med mobilen, men eftersom även mobiltäckningen är så usel, tröttnade jag till sist på alla avbrutna samtal och fann mig själv sittande i bilen någonstans nära allfartsvägen för att alls vara säker på att kunna delta.

Så här kan vi faktiskt inte ha det!

Det är dags för både upprop och uppror. Jag är så evinnerligt trött på alla politiska löften om bredbandsutbyggnad om att ”Hela Sverige ska leva”, men som inte förverkligas.

I Dagens Nyheter skrev fem organisationsföreträdare en utmärkt artikel om detta den 19 juni.

• 8 av 10 svenska hushåll är anslutna till fibernät.
• Hälften av landsbygdsborna saknar anslutning.
• Det digitala utanförskapet ökar den digitala klyftan mellan stad och land.

Och som de träffsäkert formulerade saken: ”Att hushåll och företag i städerna har en flora av högkvalitativa uppkopplingsalternativ är ingen tröst för den företagare eller invånare som befinner sig i ett område dit fiberutbyggnaden inte hunnit nå fram.”

Synd bara att artikeln publicerades på midsommarafton, då berörda beslutsfattare förmodligen var ute i sina stugor och ändå inte kunde läsa den på grund av bristande tillgång till just fungerande bredband….

Men för den som tycker det här är viktigt finns numera Bredbandsuppropet.se Där ställs krav på att den digitala klyftan mellan stad och land sluts och snabbt bredband till alla senast 2025.

Raka rör! Jag har skrivit på. Gör det du också.