Det är inte alltid lätt att leva med bil i ”utboland”. I alla fall inte på Södermalm i Stockholm. Där bilar är paria. Bland alla cykelbanor.

Måste jag korsa cykelbanan, t ex för att göra en högersväng, och sedan stanna vid ett rödljus, händer det att ilsken cyklist, inte sällan iförd svettig lycradräkt, bankar med näven mot bilrutan. Oftast sker det i farten medan han – för det är alltid en han – trampar vidare förbi rödljuset eftersom det inte betraktas som ett hinder. Livsfarligt kan jag tycka. Men det är ju inte min sak.

Än värre blir det förstås när dubbdäckssäsongen infaller.

Dubbdäck på!

Hornsgatan? Nej, där är det dubbdäcksförbud. Fleminggatan? Glöm det. Kungsgatan? Nej (fast där har det sedan flera år, av andra skäl, knappt gått att bil köra ändå). Så det blir lite omvägar och extra kilometrar om man nu ska ta sig fram och undvika sådana centralstråk (funderar ibland på hur roligt det är för de boende på smågatorna runt omkring med alla som åker där istället för att inte bryta mot dubbdäcksförbudet).

Så det blir inte så mycket bilåkande i stan. Dessbättre har jag ett garage på Södermalm. Där kan jag gömma bilen. Går under arbetsveckorna mest omkring som en icke-bilburen medborgare (känner mig – utan jämförelser i övrigt – ungefär som Fantomen när han lämnar djungeln och går på gatorna som en vanlig man).

Innan jag smyger mig ner i garaget igen.

Låter jag gnällig? Ja, det är jag.

Men vi är ju några stycken som även har ett liv där utanför Stockholms innerstad. Sålunda behöver jag bilen för att ta mig till och från gården – och framför allt när jag är på gården.

Och där går det faktiskt inte att hålla på och halka runt med ”vinterdäck” på nedisade småvägar. Då är det bara dubbar som biter.

Så nu har jag skiftat till dubbdäck.

Möjligen lite tidigt.
Men man vet ju aldrig när snön kommer.