Som utbo i storstaden har man förmånen att få morgontidningarna distribuerade direkt i dörrinkastet – och det tidigt, ibland redan vid halvfyra-tiden på morgonen.

Tisdag och fredag gäller det även ATL.

Jag brukar (ibland) vakna till vid smällen i dörrinkastet.

Och är jag inte alltför trött, så händer det att jag – som i morse – går upp och sätter på en kopp kaffe och sedan kryper ner i någon läsfåtölj ihop med såväl ATL som morgontidningarna. Det är ett riktigt välbefinnande!

Visst inser jag att jag redan läst en del av artiklarna på atl.nu, men den här fördjupningen, alla detaljerna och allt det där som kräver reflektion och som man liksom inte riktigt orkar ta in från en skärm, det får jag bara med den där pappers-ATL.

Som bloggare hos ATL kan ju det här förstås låta som ett något kontraproduktivt resonemang.

Och ja, jag är 59 år och kan höra gapskratten från generationer som är fullt ut digitala, men ändå.

Bara en sådan sak som plats- och prylannonserna. Och framför allt fastighetsannonserna – där kan man sitta och drömma sig bort ett bra tag. Allt samlat och väl överskådligt på några papperssidor.

I mediesammanhang har vi länge talat om den digitala transitionen, d v s övergången från tryckta till digitala medier. Den är ofrånkomlig, men den tar betydligt längre tid än vad alla förståsigpåare har trott. Och i många fall är det alltjämt det tryckta som finansierar det digitala under den här övergången.

För egen del har jag ingen brådska.

Jag tycker om den där dunsen från pappers-ATL i dörrinkastet.

Även om jag nu själv skriver på en blogg.