Börjar bli dags att byta bil. Kollar runt och läser annonser och recensioner.

Allt handlar om el- och hybridbilar.

Smög mig för några månader sedan in hos bilhandlaren. Tänkte kolla på bensinbil. Lite skämmigt, insåg jag. Funderade på om jag skulle ta på mig mörka solglasögon.

Kändes lite som när barnen var små och hade fått huvudlöss från dagis. I Stockholm var det rätt vanligt redan då, men när jag stolpade in på Apoteket i Motala – det var på den tiden ”Apoteket” var detsamma som ”Apoteket” – och frågade efter lusmedel, hyssjade personalen (välmenande) och tog mig åt sidan för att inte väcka uppmärksamhet. (Jag kunde nog lika gärna ha frågat efter medicin mot spetälska…).

Men åter till bilen. Som utbo kör jag 2 x 25 mil minst två-tre gånger i månaden fram och tillbaka till gården. Samt ytterligare 10-15 mil varje gång jag är där. Var där ute i skogen jag ska ladda bilen vet jag inte.

Jag läser om el-bilar med 8-10 mils räckvidd och om kritik mot Volvo vars ”laddbara” bilar sägs vara mest laddhybrider med en bensin- och dieselmotor. Samtidigt som min bilhandlare upplyser mig försynt om att det finns problem med laddhybridbilar (har börjat brinna) om man uteslutande ändå kör dem på bensin/diesel.

Det där kan inte jag bedöma. Det är nog mycket jag inte fattar här.

Och jag inser att det här kommer, vare sig jag vill det eller inte. Ännu högre skatter på bensinbilar och i Stockholms innerstad hotar man med någon sorts extra avgift för sådana (som jag) som hyr en garageplats utan laddstolpe.

Hur de kommande kraven påverkar jord- och skogsbruket vågar jag inte ens tänka på.

Men det verkar ändå gå att ordna fram en bensinbil ytterligare en gång.

El-sparkcykeln kan man lämna lite som man vill.

Så får det bli. Så får vi se hur det blir. När den tjänat ut får jag väl åka runt (lite hur som helst) med röjsågen på ryggen på en el-sparkcykel.