Sista veckan i juli är väl inte direkt den sommarvecka man vill sitta och trycka i Stockholm.

Tomt och tyst och öde i betongen.

Summer in the City! – (i Stockholm är det mest påbudsskyltar och en postlåda som det statsägda postbolaget inte vill kännas vid.)

Men nu tar jag en jobbvecka – sitter och läser småtråkiga statliga utredningar och skriver remissyttranden om allt mellan himmel och jord, typ om promemorian ”Ändringar i radio-och tv-lagen” och utredningen ”Vissa frågor om sekretess när Justitiekanslern bevakar statens rätt”.

Inga kioskvältare direkt – om än nog så viktiga.

Men det är ok – för det roliga är att skälet till att jag mitt i sommaren sätter mig och jobbar i stan en dryg vecka är att mina halvvuxna barn vill vara på gården med alla sina vänner.

Om än under förutsättning att jag inte är där (vilket jag kan förstå).

Så då är jag inte där.

När jag var i deras ålder var jag måttligt intresserad av det här med jord och skog. Jag skulle i stället erövra världen, tillbringade några somrar med en kärlek i Paris, och skulle åtminstone bli diplomat.

Så blev det förstås inte.

Och med tiden förstod – och värdesatte – jag det här med jorden och skogen bättre.

Så givet detta kan jag stå ut med en dryg vecka i Stockholm – kan ju ordna lite med bokföringen under tiden.

Fast allt har sin gräns. På söndag kväll är det ”back in business” och slut på kalaset – och då är det jag som drar i gång röjsågen igen