Året var 1969 och astronauten Neil Armstrong satte ner foten på månen och yttrade de bevingade orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind.”

Jag var åtta år och satt där i kortbyxorna ihop med min kompis och dinglade med benen på en stenmur och det var en klar och fin kväll och vi kollade upp mot månen och min kompis sa att han såg rörelser och att det nog måste vara månlandaren. Jag var mera skeptisk.

Det var ett stort framsteg för mänskligheten. Och mycket har hänt efter det. Häromveckan delades det ut välförtjänta nya Nobelpris till alla dem som i olika vetenskaper fört mänskligheten framåt.

Men på en punkt har det stått stilla…

Typ mekaniserad plantering.

Våren 2021 – 52 år senare – stod vi alltjämt där en regnig morgon på det leriga hygget med granplantorna i ena handen och planteringsborret i den andra. I ur och skur.

Planterad – för hand!

Men är man skogsägare så är man!

Och det var väl kanske kul den första dagen, men den fjärde morgonen är det inte lika kul. Fast man nöter på – om man nu orkar – eller så lejer man ut alltihop. Om det nu finns någon som vill göra jobbet.

Jag tror att jag i snart 30 år har läst och hört om spännande projekt med mekaniserad plantering. Fast inget verkar ha hänt.

Nu läser jag i den utmärkta tidningen Skogen/Skogsteknik om projektet ”Autoplant”, där ett antal tunga aktörer med Skogsforsk i spetsen samarbetar. Men också om ”Georg” i Kalix, som har ett hemmabygge, som verkar ligga steget före – och som dessutom markbereder innan plantorna sätts!

Jag är något benägen att tro lika mycket på den sistnämnde. Kan inte alls bedöma.

Men vilken revolution det skulle vara, så här 52 år senare!

Kanske inte värt ett Nobelpris, men åtminstone en fin plakett!