Det kanske inte finns så många lagårdskattor kvar?

När jag växte upp på gården fanns det gott om dem. Egentligen fanns det två typer av kattor på gården. De var alla bondkattor, men den ena kategorin var några huskattor, d v s kattor som bodde i huset, men som samtidigt kom och gick lite som de ville. Ibland var de borta veckovis (jag grät och bölade, men de kom alltid tillbaka). Och den andra kategorin var lagårdskattorna, som var lite halvvilda, men som lapade i sig lite mjölk om det ställdes fram på stallgolvet och alltför ofta överraskade med att ha fött sådär sju kattungar på höskullen.

Trots att de allihop var många och väl hade sina revir, så levde de på något sätt i en sorts samförstånd med varandra.

Nu ska de lagregleras: alla kattor ska märkas och upptas i ett statligt register – man utvidgar lagen om märkning och registrering av hundar till att också omfatta katter. Det är kanske bra.

För några år sedan dök det upp en katt runt husen som ingen kände igen. Men den var märkt och det gick genom ID-märkningen i örat att småningom härleda den till sin ägare. Det visade sig att den glatt och nyfiket hade traskat från några mil söder om Motala, över Göta kanal, delvis genom Motala stad, och sedan ytterligare nästan 2 mil norrut. Kattan kunde återlämnas till sin ägare just därför att den hade en ID-märkning i örat – för att bara någon månad senare traska samma väg och dyka upp på nytt.

Katter är roliga. Jag tycker om dem. De gör precis det som de för stunden själva vill – och bryr sig inte ett skvatt om vad andra tycker.

Vår egen utbokatt är en blandning av stadskatt och utekatt. I stan så är hon tillfreds med det, men så fort vi kommer till gården så förvandlas hon till en utekatt, alla nedärvda instinkter väcks till liv, hon har sitt revir och hon släpar hela tiden in småfåglar och möss som hon tagit livet av.

Utbokattan – kollar in reviret!

Utbokattan – Kajsa heter hon – är 14 år och kommer inte att omfattas av den nya lagen eftersom hon är född i november 2007 och den nya lagen bara gäller katter som är födda 2008 och senare – saved by the bell! Men hon är öronmärkt ändå och har ett eget ID-nummer.

Så det känns väl bra.

Men jag kan inte riktigt släppa det här med lagårdskattorna och de halvvilda kattor som ändå stryker omkring då och då. De nämns inte uttryckligen i regeringens 47-sidiga proposition. Men man kan ana (s 19) att det finns en lite småkantig oro för att man inte får träff på alla kattor med den nya lagstiftningen (och så börjar man börjar man trassla in sig i ”hittegodslagen”):

”När det gäller katter är det inte alltid självklart att det finns någon som betraktar sig som ägare. Ofta finns det dock någon som har tagit på sig det ansvar för en katt som en djurhållare har enligt djurskyddslagen, dvs. ser till katten och sköter den, ger den mat och vatten och tar den till veterinär i samband med skada eller sjukdom. Om en katt utan en eventuell ägares initiativ har flyttat in på t.ex. en gård bör en anmälan göras till Polismyndigheten enligt hittegodslagen (prop. 2017/18:147 s. 62). Om kattens ägare inte blir känd under den tid som anges i 4 § hittegodslagen kan katten tillfalla den som hittat djuret, om upphittaren vill det. Upphittaren blir då skyldig att märka och registrera katten.”

Här möts den statliga regleringen, byråkratin och administrativa föresatser med verkligheten och den halvvilda lagårdskattan med sina ungar på höskullen, som faktiskt inte vill ha någon ”ägare”. Föreställer jag mig.

Ibland får inte lagstiftaren korn på allt.

Tanken är nog god med den nya lagen och jag tänker att även de här kattorna kan vara betjänta av den, i synnerhet kattor som far illa.

Men jag tänker också att en del av dem kanske bara inte vill bli helt assimilerade in i den tilltänkta kattlagstiftningen och helt enkelt inte bryr sig så mycket. Och inför tanken på att de skulle registreras bara visar mittenklon på tassen till den ansvariga myndigheten och – som de egensinniga och självständiga kattor de är – kommer att fortsätta att göra lite som de själva vill.