I morse hade Hembygdsföreningen gökotta på gården.

Det var liksom tredje gången gillt eftersom det varit planerat två gånger tidigare, men då fått ställas in på grund av pandemin.

Det här med ”gökotta” just på Kristi Himmelsfärdsdag verkar ha en historia, i alla fall i delar av landet, sedan slutet av 1800-talet.

Otta och otta, förresten – det började kl 08.00. Men det är väl som med julottan; när jag var liten hölls julottan kl 05.00 eller 06.00, men nu för tiden är det väl få som orkar upp till det. Samma sak med gökottan.

Här vid den gamla missionshusgrunden skulle vi ha suttit och lyssnat på göken.

Tanken var att vi skulle sitta i gräset vid stengrunden till den gamla missionshustomt, som jag har på fastigheten. (Den platsen har sin historia; där uppförde min farfars far och de andra bönderna i trakten ett missionshus år 1899. De var lite förbaskade efter det att de av kyrkoherden hade blivit nekade att hålla söndagsskola i Kyrkans lokaler. Men nu var de ju självägande bönder, så då byggde de sig ett eget missionshus med virke från den egna skogen i stället. 50 år senare flyttade man ut missionshuset till riksvägen, men stengrunden finns kvar.)

Men åter till gökottan Efter det att det knappt kommit en droppe regn de senaste veckorna, så satte det igång att spöregna kl 07.30. Tur då att vi kunde flytta in gökottan under tak i såghuset, 150 meter bort.

Trevligt!  Ett 30-tal personer kom, vädret till trots, och vi fick lyssna till flöjtmusik och tal och prästen från kyrkan var med. Alla hade med sig fikakorg. Och så gjordes det tipsrunda inne i såghuset.

Hembygdsföreningar är viktiga för sammanhållningen på landet och gör en stor kulturhistorisk insats.

Tur att det gick att ordna med parkeringsplats på sågplanen.

—-

Göken? Nej, den hörde vi inte av.