Jag lever ett utboliv, d v s pendlar mellan gårdarna och jobbet i Stockholm.

Och det fanns en tid då jag fascinerades över det här med att på söndagsförmiddagen kunna gå och röja i skogen eller glädjas över rapsfälten på gården för att framåt eftermiddagen åka tillbaka, ta flyget, och sent på söndagskvällen checka in på hotellet i Bryssel. Det var en frihetskänsla.

Från raps till EU-parlament.

Den känslan och fascinationen har falnat med åren.

Vi drömde om ett Europa där den fria rörligheten var en av huvudpelarna.

Men vi fastnade efterhand i terrordåd, all säkerhetscheck och alla, nog så nödvändiga, kontroller.

När ondskan finns mitt ibland oss.

I går kväll/natt satt jag hemma och messade med nära anhörig som var/varit på fotbollsmatchen i Bryssel. Där de av säkerhetsskäl hölls kvar på läktaren (förmodligen den säkraste platsen i Bryssel just då) och efter mycket om och men lyckades ta sig hem.

• Vad är det för värld vi lever i? hör jag den avgående förbundskaptenen Janne Andersson ledsen utbrista på presskonferensen efter att de svenska och belgiska spelarna gemensamt beslutat att avsluta matchen i halvtid, efter illdåden i Bryssel.

Ja, det är en mycket berättigad fråga.

Det är lätt att bli bedrövad.

Vem vill spela fotboll då?

Vem bryr sig om rapspriset då?

Men ja, vi ska fortsätta sparka fotboll och fundera på rapspriset.

Vi får inte deppa ihop här!

Det kan låta som en klyscha, men ”Tillsammans är vi starka” – alla vi som tror på demokrati, värdighet och mänskliga fri- och rättigheter.

Det behövs nu!